Ikväll har vi haft julfest på jobbet. Det var trevligt och fint ordnat på alla sätt. På mitt jobb har vi en internationell prägel även på maten så julbordet bestod av lika delar svensk och libanesisk mat. Skinka, sill och jansson samsades med hummus, vindolmar och lammspett. Mycket godare och snällare mot magen.

Jag tänkte på att förra julfesten på jobbet kom Helena och hämtade mig.

Det var den 6 december, dagen efter det stora ovädret som lamslog Sverige. 

Helena hämtade mig nästan alltid de gånger jag inte hade bilen. Hon gjorde det för att vara snäll men också för att hon ville jag skulle komma hem så fort som möjligt. Hon brukade ringa och fråga vilken buss jag skulle ta hem. Och efter en stund den obligatoriska frågan :" Vill du att jag hämtar dig istället?" och mitt obligatoriska "Ja gärna"

Det är ändå fantastiskt hur vi människor är skapta att läka och komma igen efter svåra förluster. Jag kan fascineras av att jag tycker saker är roliga och trevliga och att jag har förmågan och kraften att verkligen se fram emot så mycket.

Det är en stor gåva att få känna så. En förhoppning är väl att jag blivit litet klokare av det som hänt och att jag kan njuta bättre av de goda stunderna.

Det innebär inte på något vis att jag glömmer Helena eller saknar henne mindre.

En fin händelse ikväll var ett långt samtal med en kollega kring det som hänt mig. Det var modigt av henne att komma fram i ett sånt sammanhang och ta upp en så pass svår sak.

Jag skulle aldrig ta upp förlusten av Helena själv i en sån situation men uppskattar mycket andras genuina intresse och omtanke.

Det visar också att det finns plats för både fest och glam och allvarliga samtal på en och samma gång.

Dansgruppen Parvaz stod för underhållningen