Jag läser och hör  ganska ofta om människor som mått dåligt men som nu mår bättre. Många har levt med psykisk ohälsa under en längre tid och också haft tvivel om livet verkligen är värt att leva.  De har köpslagit med sig själva om de ska fortsättai detta livet.

I många fall har människor i deras omgivning försökt påverka genom att säga att de måste fortsätta för familjens skull, eller vännernas skull eller för nån annans skull.

Väldigt många pratar om att det var när de insåg att de måste fortsätta för sin egen skull, och inte för någon annans, som vändningen kom.

Jag vill mena att man visst kan fortsätta för andras skull.  Att betyda något för någon annan är ett nog så gott skäl att leva.

Nu menar jag inte när man utplånar sig själv för att andra ska må bra, det är något annat. 

Vi lever i ett gemensamt biologiskt system där alla delar är beroende av varandra. Om en del försvinner rubbas hela ekobalansen. 

Eller tänk livet som ett projekt med syfte och mål och och projektplan. Vi ingår alla i många olika sammanhang/projekt. Ibland kanske det inte känns så men så är det.

Om en projektdeltagare lägger av påverkar det genomförande av hela projektet. För det finns ingen som har samma kompetens  och egenskaper som kan komma in i stället.

Så fungerar vi människor och så fungerar livet. Vi behöver varandra och ingen kan ersätta nån annan. 

Vi kanske tror det ibland, att det till och med finns nån som skulle kunna göra det som vi gör bättre.

Men ingen kan vara jag bättre än jag själv. 

Om jag inte finns med kan det aldrig bli lika bra resultat och kvalitet som utan mig. 

Det kan vara en alldeles utmärkt anledning att orka. Vetskapen om att hela detta jätteprojekt är beroende av just mig. Med andra ord att man betyder något för andra.

Helena ingick i många "system" som nu har rubbats

 

Jenny

9 december 2013 15:24

Hej!
Nu skriver jag lite igen. Jag tyckte att det var så fint skrivet om att se livet som ett projekt. Jag försöker se det så också. Denna höst har varit jobbigare än andra höstar. Min son som är 10 åt har blivit utredd på Bup. Vi fick vänta i 2 år innan vi ko dit. Nu när utredningen strax är klar är jag väldigt trött. Det är konstaterat att han har add och autism. Han ska få medicin för att klara av att koncentrera sig bättre.
Jag försöker ändå se detta som något positivt. Som ett uppvaknande för mig och min man att vi ska se våra barn mer och inte ta dem förgivna.
Att se vår pojke för den ljuvliga och lite udda kille som han är. Kram

Eva Wedberg

11 december 2013 23:31

Visst är det viktigt att se våra barn som de är. Och att de är lika älskade oavsett om de följer strömmen eller är litet annorlunda.
Ta hand om er.
Kram/Eva

 

Sara Norrwing

31 december 2013 12:00

Hej Eva :)
Det är självklart bäst att leva för sig själv, det är där man ska va i livet. Men jag vet av erfarenhet att det kan vara otroligt jobbigt att höra att man ska leva för sin egen skull när man är så djupt nere. Och jag har tänkt många gånger att det kanske då är bra att höra att man kan leva för någon annan ett tag tills man hittar tillbaka till något i sig själv man orkar leva för. Jag levde på det i flera år och Hellan var en av dem som som hjälpte mig och som jag levde för tills jag kunde må bra nog att leva för mig själv. Smärtan är obeskrivlig att veta att jag inte kund ge henne den styrkan tillbaka.
Kramar från Sara

Eva Wedberg

31 december 2013 19:11

Tack fina Sara. Helena var en fin vän men hon hade svårt att be om hjälp. Det är tungt att veta att vi inte kunde ge henne styrkan att leva.
Vi känner sorg, saknad, maktlöshet. Men vi ska inte känna skuld. Helena visste att vi fanns för henne men det var inte hennes behov just då.
När jag läser att hon hjälpte dig är det som att få en fin present. Helena betydde något och gjorde skillnad för dig och det bär du med dig.
Det är värt mycket för mig.
Många varma kramar och ha ett riktigt Gott Nytt År.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...