Några dagar efter det vi förlorat Helena fick vi hämta ut hennes saker hos polisen i Södertörn.

Det var vanliga saker som hon brukade ha på sig; nycklar, telefon,körkort etc.

Dessutom fanns där 372 kronor i kontanter. De här pengarna förbryllade oss. Helena brukade aldrig bära på kontanter. Hon använde alltid kort. De få gånger man behövde kontanter saknade hon oftast det så hon fick låna.

Men nu hade hon alltså 372 kronor.

Det var verkligen inte likt henne. Vi har funderat på varför och var de kom ifrån. När hämtade hon ut dem? Det finns inga noterade uttag från hennes konto .

Vi har heller inte hittat kvitton som visar att hon hade köpt något och kanske på så vis växlat in en större sedel.

Pengarna lade vi så småningom undan i en låda. Där har de legat tills nyligen. När vi nu hittade dem började vi fundera på vad vi skulle göra med dem. Det finns  egentligen ingen mening med pengar som ligger undanstoppade i en låda. Där gör de aldrig nytta utan ligger bara och minskar i värde. Inte till glädje för nån. Det gäller att se till att de gör nytta på något vis.

Vi får nog aldrig veta varför hon hade 372 kronor på sig den dagen.

Men vi har alla möjligheter att skapa en mening med att hon hade dem.

Jag har nu valt att se dessa pengar som en symbol och påminnelse om att vi ska dela med oss av det vi har. Helena brukade ge pengar till välgörenhet och var till exempel månadsgivare till Rädda Barnen och till Cancerfonden.

Jag vill därför uppmana alla som följer min blogg att nu inför julen skänka 372 kronor till valfri välgörenhetsorganisation.

Det kan vara vad som helst som ni ömmar för. Vi i familjen ska till exempel ge pengar till att rädda tigrar, till barncancerfonden och till Rädda Barnen.

Om ni känner att 372 är för mycket pengar så ge 37,20, och skulle ni råka ha väldigt gott om pengar så ge gärna   3720 kronor.