11 månader.

Återigen förundras jag att det gått ytterligare en månad utan Helena.

11 månader, om en ynka månad har det gått ett år.

Det är skrämmande att tiden gått så fort.

Helena känns mer avlägsen i vardagen. Det är hemskt att skriva och hemskt att konstatera. Men det har gått  nästan ett år och i den mån man kan finna ett sätt att leva utan Helena så börjar vi göra det med små små steg.

Vi dukar sällan för 5 personer längre och vi gör saker tillsammans vi fyra.

Det innebär inte att vi inte saknar Helena för det gör vi hela tiden. Självklart var det mycket roligare och bättre när vi var hela familjen. Vid många tillfällen tänker jag på hur det hade varit om hon´varit med. Jag önskar också alltid att hon varit med. Fortfarande kan jag slås av tanken att kanske är det ändå bara en mardröm. Snart ska jag vakna och då finns hon åter hos oss.

Kanske kan man inte heller säga att vi lever utan  Helena för hon finns med oss på många sätt även om hon inte finns kvar fysiskt.

Om nån frågar så säger jag att jag har 3 barn. Och det kommer jag alltid att ha. Men Helena är inte HÄR. Hon skulle fyllt 23 om några månader men hon är ändå 21. Alltid 21, det kan jag inte blunda för.

Nu när det gått 11 månader är det ett år sen hennes sista månad i livet började. Imorgon är det ett år sen hennes sista 13, i övermorgon sista 14:e och så vidare.

Det kan tyckas konstigt att lägga energi på såna tankar men det känns som att det är något jag måste vrida och vända på och grotta ner mig i för att ha möjlighet att komma vidare.

Två drömmande systrar på Malta 2011