Ni som följer min blogg vet hur chocken, sorgen och saknaden efter Helena dominerat under året.

Det har varit den avgörande händelsen. Inte bara detta år, jag vet att den för alltid kommer att förändra mitt liv.

Det är svårt att rangordna det som händer och säga vad som påverkar en mest.

Det har naturligtvis funnits andra saker som skakat om tillvaron och som gjort att jag ändrat min syn på livet och mitt sätt att vara.

Att få barn är det största, att träffa äkta mannen, att studera, att lämna Jämtland,  att pappa dog. För att nämna några.

Dessa gjorde att mitt liv ändrade riktning; antingen styrde jag själv eller så var det som i pappas fall ganska väntat.

Men att utan förvarning, från en sekund till en annan, förlora Helena var en så fundamental jordbävning i mig så efterskalven kommer att återkomma under resten av mitt liv.

Min vän Åsa höll tal på Helenas begravning.

Hon sade att om Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Men att i det här fallet smällde han igen dörren med sån kraft att fönstren fortfarande skallrar.

Liknelsen med det öppnade fönstret betyder naturligtvis att om något går förlorat kommer det alltid också möjligheter. Det för något gott med sig, även om det inte alltid uppväger det man förlorat.

Så vilka fönster har då öppnat sig för mig detta år?

• Först och främst har jag insett vilka fantastiska vänner, släkt och kollegor jag har. De har ringt, skrivit, bakat, handlat, gått med hundar, städat, skickat blommor och en miljon andra saker. Ingen har undvikit mig eller behandlat mig annorlunda. Alla har funnits där som stöd när jag behövt.
• Jag har haft de bästa och mest meningsfulla samtalen nånsin. Jag har pratat så många gånger om det som hänt med så många människor. Jag har haft ett behov av att prata men det som hänt är att det också öppnat upp för andra samtal om  livet, existentiella frågor och de hemligheter vi alla bär på.
• Jag är en bättre lyssnare och jag är tydligare med att uttrycka vad jag tycker och tänker.
• Det finns de som säger att jag till viss del förändrats till det bättre.
• Jag har via litteratur, föreläsningar, internet och så vidare skaffat mig kunskaper om sorg, suicid, psykisk ohälsa och att förlora barn. Jag känner till en mängd organisationer som jobbar med detta och jag kan namnen på ett antal kända forskare i ämnet och vilka resultat de uppnått.
• Jag har mött och lärt känna nya fantastiska människor. De som förlorat närstående på samma sätt som jag, de som jobbar med att hjälpa drabbade, de som jobbar med psykisk ohälsa och att förebygga suicid, de som jobbar med att uppmärksamma det gigantiska samhällsproblemet suicid - och många fler.
• Jag jobbar mindre, ingen övertid på hela året.
• Jag lyssnar på kroppen. Jag känner efter vad jag orkar och vilar om jag behöver.

Så visst har många bra saker och insikter dykt upp. En del kommer att bestå, andra att blekna med tiden.

Jag vill aldrig mer uppleva ett liknande år som 2013.

   Jag kan aldrig få det hemska att förlora Helena att inte hända men jag hoppas jag kan hålla kvar "det öppnade fönstret" så  länge som möjligt.