Så var jul- och nyårsfirandet över för den här gången och jag är åter hemma i Tumba.

Det har gått bättre än väntat med dessa dagar.

Jag tror det var bra att vi åkte iväg och gjorde på ett annat sätt än vi brukar.

Det känns konstigt att vi är inne i 2014, ett år Helena inte kommer att uppleva. 2013 var ju hon ju faktiskt med några dagar.

I likhet med att jag hade svårt att byta månad på almanackan i januari 2013 har jag nu svårt att byta till  2014 års almanacka. Tills vidare finns båda framme.

Samtidigt är 2013 så förknippat med tråkiga minnen så det känns som att ett nytt år ger en chans till nystart.

Jag fick ett SMS  klockan 00:00 1/1 2014. Det stod  ett ord: ÄNTLIGEN. Jag förstod precis vad det betydde.

Stugan vi hyrde under helgerna ligger som sagt ganska ödsligt. Fantastisk fin natur och fin stuga och precis vad vi behövde.

En annan fördel var ett begränsat utbud av radio och TV. Vi hade några norska kanaler på TV om det inte var för blött för då fungerade inte parabolen.

Så vi lyssnade desto mer på P4 på radion.

En utsändning jag råkade höra kom från Stockholm Närradio.

Programmet hette Radio Totalnormal och sänds i vanliga fall på frekvens 101.1

Radio Totalnormal syftar till att minska tabu kring psykisk ohälsa . De som gör programmet har egna erfarenheter av ämnet.

Det var utmärkta inslag med bland annat en intervju med en tjej med bipolär sjukdom och ett reportage om psykakuten.

Radio Totalnormal är värt att uppmärksammas och att nå en större publik

En annan sen kväll i stugan spelades  Leonard Cohens Anthem med den fina refrängen:

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."

Jag lever i 2014 men har litet svårt att släppa 2013.