Söndagen blev tuffare än jag kunnat tro. Det kändes som allt kom tillbaka men att jag inte hade "chockfiltret" som fanns i början.
Jag hade ett behov av att åka till kyrkan där Helena begravdes så jag och Monica var på högmässa. När jag satte mig i bilen spelades "Let her go".
I kyrkan fanns just denna dag en flicka som var född 12 januari 2013 och alltså fyllde 1 år. Vi sjöng och hurrade för henne. Det kändes absurt på ett sätt men inte fel.Livet måste fortsätta.
Jag åkte till kyrkogården med en chokladkaka som jag köpt åt Helena, hennes favoritgodis.
Jag fortsatte tycka synd om mig själv en lång stund. Sorgen är en sak men det är saknaden som sliter sönder.
Än en gång var det värmen och omtanken från vänner som fick allt att vända. Under eftermiddagen började vänner strömma till och med prat, gråt, skratt, kaffe och tacos lyckades vi vända denna tunga dag till en dag atr minnas med värme. Och med vetskapen att vi nu klarat även den.
Till sist en dikt som jag haft med förut men som jag tycker är så fin och som stämmer ännu mer nu när det gått en tid
"You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knows why
A million times we needed you
A million times we cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts we hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
A part of us went with you
The day God took you home"