Som ni förstår tänker jag mycket på Helena. Ibland är det speciella minnen och tillfällen jag minns. Det kan vara från när hon var nyfödd, gick i 6-års, tog studenten ellet annat.

Oftast är det inte från nån särskild situation utan jag ser henne  bara framför mig.

Den Helena jag ser står några meter ifrån mig. Hon har svart jacka, blå jeans, slitna skor,   rödblommiga kinder, håret uppsatt i en slarvig knut. Och hon ler underfundigt mot mig.

Jag är med i en Facebookgrupp för föräldrar som förlorat sina barn genom suicid.

Det är en sluten grupp och bara medlemmar kan se inlägg.

Där gjorde jag ett inlägg och beskrev på liknande sätt hur jag ser Helena.

Jag bad samtidigt andra att beskriva sina "änglabarn".

Jag fick ganska många svar med fina inlägg som beskrev saknade, älskade barn.

Gemensamt för nästan alla var att barnen skrattar eller ler i bilden man ser.

Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag tror heller inte det är önsketänkande.

Det fanns många, många lyckliga stunder i våra barns liv. Det gäller att inte glömma det.

Men framför allt minns vi våra barn med glädje och det speglas i de leenden vi tycker oss se deras ansikten.