Nu sitter jag här

Kvällen före den 12 januari. 

Hela veckan har det känts pirrigt som inför en operation eller en rotfyllning.

Nu befinner jag mig liksom i väntrummet inför morgondagen.

Den 11 januari förra året var sista gången jag träffade Helena. Så ett år har redan passerat.

Den 12:e pratade jag med henne vid 14-tiden, det klockslaget bävar jag för imorgon.

Och imorgon den här tiden har vi gått varvet runt.

Det var strax efter 20 det ringde på dörren och två poliser stod utanför.  

Liksom då sitter jag och tittar på Stjärnorna på slottet. Förra året var Philip Zandén huvudperson.

Ikväll är det Leif Andreé. Det visar sig att han varit med i ett punkband och delar ut T-shirts till övriga med motiv av Ramones, Sic Vicious, Sex pistols, Clash osv. Samtliga stora idoler till Helena en gång och jag kände igen varenda T-shirt från hennes garderob. 

Tack för den hälsningen SVT.

Från imorgon kan vi inte längre säga "minns du förra året den här tiden när Helena .....".

Från imorgon kommer alla minnen av Helena i livet att vara mer än ett år gamla.

De nyare minnen vi har av henne är att hon inte längre finns med.

Det är märkligt hur allting kommer tillbaka en sån här kväll. Alla känslor som fanns, den stora sorgen, alla blombud som kom med blommor, gemenskapen med alla andra som sörjde, uppgivenheten att ingenting kan bli bra igen.

Helt plötsligt är det som att allt precis har hänt.

Helena känns närmare än hon gjort på länge, och saknaden mer påtaglig.

Nu har det alltså gått ett år. Jag börjar år två i mitt nya liv.

Helena kommer alltid att finnas med i våra tankar i det vi gör. Men den här helgen, runt årsdagen är hon huvudperson.

Allt vi gör denna helg, i varje andetag, är för Helena !!!

Idag har jag varit med Ronja till veterinären. Det är ingen fara med henne. Hennes päls ser trist ut så hon behöver specialfoder. Det var så roligt för hon gjorde sån succé. Veterinären , övriga i personalen och även andra besökande i väntrummet berömde henne för att hon var en så fin och trevlig hund. De lockade på henne ochklappade henne. Och Ronja blev så till sig så hon glömde skälla när det kom en hund till. Jag kände mig så stolt för Helenas skull. Ronja är hennes hund. Vi har hand om henne åt Helena. Så visst är det hon som ska känna sig stolt. Även om en viss lillasyster tyckte att man kan testa att bo med Ronja ett tag innan man uttalar sig om hur trevlig hon är

Det är bara några få dagar kvar tills det har gått ett år. 

Ett år. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Nu är vi räknar ner till årsdagen känns det litet som påskveckan på ett bisarrt sätt.

Det är mindre än en vecka nu.

För ett år sedan levde Helena sina sista dagar här hos oss.

Jag minns så tydligt vad vi gjorde de här sista dagarna.

Den 7:e januari skjutsade jag henne till tåget som tog henne till min mamma i Jämtland.

Jag var så stolt att hon åkte upp för att ta hand om sin mormor några dagar. I efterhand har jag förstås undrat många gånger om hon åkte upp för att säga hejdå till sin älskade mormor.

Jag drömde om Helena häromnatten. I drömmen fanns Helena kvar och jag hade till den 12:e på mig att förhindra  det skulle hända. Jag var väldigt stressad, jag passade på henne hela tiden och jag argumenterade intensivt varför hon absolut måste stanna kvar. Och hon log mot mig.

Vi har inte bestämt vad vi ska göra den 12:e. Jag tror det får bli som det blir.

Kanske vill vi gå till kyrkan. Vi ska definitivt besöka kyrkogården.

Troligtvis kommer det vänner hem till oss och alla är välkomna.

Det är också möjligt att vi äter något som Helena skulle tyckt om; tacos, kyckling, cupcakes, choklad eller något annat.

Jag vet ju inte alls hur vi kommer att reagera och må den kommande veckan.  Hittills har vi klarat av många svåra dagar och jag är säker på att även den här dagen kommer att passera. Det är en dag att ta sig igenom.

Så var jul- och nyårsfirandet över för den här gången och jag är åter hemma i Tumba.

Det har gått bättre än väntat med dessa dagar.

Jag tror det var bra att vi åkte iväg och gjorde på ett annat sätt än vi brukar.

Det känns konstigt att vi är inne i 2014, ett år Helena inte kommer att uppleva. 2013 var ju hon ju faktiskt med några dagar.

I likhet med att jag hade svårt att byta månad på almanackan i januari 2013 har jag nu svårt att byta till  2014 års almanacka. Tills vidare finns båda framme.

Samtidigt är 2013 så förknippat med tråkiga minnen så det känns som att ett nytt år ger en chans till nystart.

Jag fick ett SMS  klockan 00:00 1/1 2014. Det stod  ett ord: ÄNTLIGEN. Jag förstod precis vad det betydde.

Stugan vi hyrde under helgerna ligger som sagt ganska ödsligt. Fantastisk fin natur och fin stuga och precis vad vi behövde.

En annan fördel var ett begränsat utbud av radio och TV. Vi hade några norska kanaler på TV om det inte var för blött för då fungerade inte parabolen.

Så vi lyssnade desto mer på P4 på radion.

En utsändning jag råkade höra kom från Stockholm Närradio.

Programmet hette Radio Totalnormal och sänds i vanliga fall på frekvens 101.1

Radio Totalnormal syftar till att minska tabu kring psykisk ohälsa . De som gör programmet har egna erfarenheter av ämnet.

Det var utmärkta inslag med bland annat en intervju med en tjej med bipolär sjukdom och ett reportage om psykakuten.

Radio Totalnormal är värt att uppmärksammas och att nå en större publik

En annan sen kväll i stugan spelades  Leonard Cohens Anthem med den fina refrängen:

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."

Jag lever i 2014 men har litet svårt att släppa 2013.