Den senaste veckan har aftonbladet haft en uppmärksammad artikelserie kring självmord bland unga.

Man har intervjuat efterlevande som berättat om barn och syskon man mist. Vad som hände innan man förlorade dem och hur det hanterat livet efteråt.

Det har funnits möjlighet att chatta med kunniga inom området.

Bland dem Britta Alin Åkerman som är professor emerita på NASP, forskningscenter för suicidprevention i Sverige och Pirjo Stråte som är vice ordförande i SPES.

Det finns länkar till var man kan få hjälp, råd till den som mår dåligt och tips hur man närmar sig någon som mår dåligt.

Aftonbladets artikelserie är väldigt bra och genomarbetad. Reportern har verkligen haft ambitionen att göra skillnad genom att publicera den.

Det är slående att så gott som alla drabbade vittnar om den bristfälliga psykvården  och de dåliga skyddsnät som  finns för dem som lider av psykisk ohälsa.  Många har sökt hjälp men inte fått någon, blivit hemskickade med en pillerburk eller mötts av oförstående tjänstemän.

På samma sätt har efterlevande erbjudits liten eller ingen hjälp då de mist en närstående i suicid.

Det är fruktansvärt att psykvården är så bristfällig, att det finns för lite eller fel vård att erbjuda och att man upplever att man inte blir tagen på allvar.

Det finns massor att göra. Antalet självmord bland unga är alldeles för högt. De minskar inte utan är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Vi måste i större utsträckning använda oss av kända och beprövade metoder för att förebygga självmord.

Barn måste få lära sig från tidiga år att uttrycka hur de känner sig och vi måste våga fråga varandra hur vi mår.

Och om det värsta händer ska det erbjudas hjälp till efterlevande så vi får en chans att komma tillbaka till ett bra liv.

MEN!

Jag och min familj fick den hjälp vi behövde.

Vi fick samtalshjälp, stöd av kyrkan, bra poliskontakter och förstående arbetsgivare.

Vi har aldrig upplevt att någon undviker oss eller att de tycker det är jobbigt om vi pratar om Helena.

Och den vinkeln saknar jag i artikelserien.

Svenska Dagbladet hade en liknande serie i höstas och inte heller där fanns några exempel på när hjälpen fungerat.

Jag har skrivit till båda tidningarna om mina erfarenheter men ingen har återkopplat till mig.

Jag har svårt att tro att jag är den enda som faktiskt fått den hjälp som behövdes. Och jag tror heller inte jag är den enda som berättat om det.

Jag VET att det finns många verksamheter som jobbar framgångsrikt med ungdomar som mår psykiskt dåligt.

De goda exemplen  behöver uppmärksammas för att inspirera andra till att utveckla och på så vis få resultat.

Annars framstår det lätt som gnäll och förskräckelse och vi kommer aldrig att uppnå resultat.