Den senaste veckan har aftonbladet haft en uppmärksammad artikelserie kring självmord bland unga.

Man har intervjuat efterlevande som berättat om barn och syskon man mist. Vad som hände innan man förlorade dem och hur det hanterat livet efteråt.

Det har funnits möjlighet att chatta med kunniga inom området.

Bland dem Britta Alin Åkerman som är professor emerita på NASP, forskningscenter för suicidprevention i Sverige och Pirjo Stråte som är vice ordförande i SPES.

Det finns länkar till var man kan få hjälp, råd till den som mår dåligt och tips hur man närmar sig någon som mår dåligt.

Aftonbladets artikelserie är väldigt bra och genomarbetad. Reportern har verkligen haft ambitionen att göra skillnad genom att publicera den.

Det är slående att så gott som alla drabbade vittnar om den bristfälliga psykvården  och de dåliga skyddsnät som  finns för dem som lider av psykisk ohälsa.  Många har sökt hjälp men inte fått någon, blivit hemskickade med en pillerburk eller mötts av oförstående tjänstemän.

På samma sätt har efterlevande erbjudits liten eller ingen hjälp då de mist en närstående i suicid.

Det är fruktansvärt att psykvården är så bristfällig, att det finns för lite eller fel vård att erbjuda och att man upplever att man inte blir tagen på allvar.

Det finns massor att göra. Antalet självmord bland unga är alldeles för högt. De minskar inte utan är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Vi måste i större utsträckning använda oss av kända och beprövade metoder för att förebygga självmord.

Barn måste få lära sig från tidiga år att uttrycka hur de känner sig och vi måste våga fråga varandra hur vi mår.

Och om det värsta händer ska det erbjudas hjälp till efterlevande så vi får en chans att komma tillbaka till ett bra liv.

MEN!

Jag och min familj fick den hjälp vi behövde.

Vi fick samtalshjälp, stöd av kyrkan, bra poliskontakter och förstående arbetsgivare.

Vi har aldrig upplevt att någon undviker oss eller att de tycker det är jobbigt om vi pratar om Helena.

Och den vinkeln saknar jag i artikelserien.

Svenska Dagbladet hade en liknande serie i höstas och inte heller där fanns några exempel på när hjälpen fungerat.

Jag har skrivit till båda tidningarna om mina erfarenheter men ingen har återkopplat till mig.

Jag har svårt att tro att jag är den enda som faktiskt fått den hjälp som behövdes. Och jag tror heller inte jag är den enda som berättat om det.

Jag VET att det finns många verksamheter som jobbar framgångsrikt med ungdomar som mår psykiskt dåligt.

De goda exemplen  behöver uppmärksammas för att inspirera andra till att utveckla och på så vis få resultat.

Annars framstår det lätt som gnäll och förskräckelse och vi kommer aldrig att uppnå resultat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...