Imorgon är det åter den 12.

Ett år och en månad sen vi förlorade Helena.

Det är också ett år sen begravningen.

Ifjol den här tiden gjorde vi de sista förberedelserna.

Vi hade hackat och brynt alla ingredienserna  till tacos. Minnesfilmen var klar. Kläderna vi skulle ha var strukna. Cupcakes´stod i stora burkar i förrådet. Programbladet var layoutat och kopierat. Sånger och psalmer var genomlyssnade.

Kristina och Tommy hade kommit från Norge. Skålar, servetter, dukar och ljus var inköpta.

Vi hade kollat in lokalen och testat ljud och bild på TV:n.

Vi hade valt kista och kistdekoration och vi hade sett ut var vår älskade Helena skulle ligga. Vi hade våndats om vi skulle låta kremera kvarlevorna eller begrava kistan.

Vi hade format annonsen i tidningen, vi hade stämt av med begravningsbyrån om antalet anmälda till minnesstunden. Vi hade bokat Johanna och Kristoffer att hjälpa till i köket.

Vi hade ställt klockan för att hinna åka till Segersjö Folkets hus och duka.

I efterhand förstår jag inte hur vi orkade med allt jobb vi lade ner på begravningen.  ALLT planerades in i minsta detalj.

Jag har en minnesbild av de första veckorna att vi mest bara satt i köket och drack kaffe. Men vi hann otroligt mycket när man tänker efter. Parallellt med detta började vi också göra iordning Helenas lägenhet för försäljning.

Det känns ändå bra att vi faktiskt gjorde så mycket. Det var ett sätt att bearbeta vår sorg.

Och det kändes fint att göra det för Helena.

Förhoppningsvis var hon med på något sätt: