Ännu en minnesdag, datumdag, bemärkelsedag, ett år sen-dag har passerat.

Jag och Ronja har varit på kyrkogården och tänt marschaller nu ikväll.

Det var lugnt och fridfullt att vara där. Jag stannade en stund och pratade litet med Helena.

Ronja och Max reagerar helt olika när de besöker Helenas grav. Ronja gnyr och piper och är orolig. Max lägger sig ner, totalt avslappnad. Det är just när vi befinner oss vid Helenas grav som de beter sig på ett speciellt sätt. Det är troligtvis så enkelt att de känner igen dofterna som finns just på den platsen eftersom vi besöker den så ofta. Men visst sätter det fantasin i rullning...

Nu sitter jag och funderar över hur annorlunda det är idag mot för ett år sedan. Om någon hade sagt till mig då hur det skulle vara ett år framåt hade jag sldrig trott dem.

Då var vardagen så långt borta. Vi levde för stunden. Det enda vi orkade ta tag i var det praktiska som rörde Helena; rättsmedicin, begravning, sten, bouppteckning och så vidare.

Jag hade läkartid och kuratortid flera gånger per vecka. Från 12 januari till 31 januari hade jag tjänat in frikort för ett år framåt.

Jag lämnade inte gärna hemmet. Det var uteslutet att jag skulle hälsa på hemma hos någon annan, alla fick komma till mig.

Jag var jättetrött och vilade flera gånger per dag.

Jag levde i en bubbla och varken orkade eller ville gå ur den om jag inte var tvungen.

Och idag då?

Förutom att jag besökte kyrkogården och tänkte litet extra på begravningen så har just idag varit en ganska vanlig vardag.

Jag har jobbat med bokslut hela dagen och funderat över koncernredovisning och kassaflödesanalyser.

Jag jobbar heltid men blir ganska trött av det. Jag är inte i närheten av min arbetskapacitet som jag hade förut.

Jag är fortfarande hemma mycket mer är förut men kan utan problem gå på bio eller handa i affärer. Dock besöker jag inte gärna Tumba Centrum och absolut inte på helgen.

Jag saknar fortfarande Helena otroligt mycket och kan ibland få panikkänslor över att hon inte finns här.

Ofta hoppas jag att allt varit en ond dröm

Så på många vis är livet gott och vardagen har till stor del kommit tillbaka.

Det är lång bit kvar och troligtvis kommer jag aldrig att komma upp i samma tempo som jag hade innan. Vilket kanske är bra.

Det gångna året har varit det tyngsta nånsin, jag skulle aldrig orka något liknande igen. Jag har fyllt min kvot och mer därtill.

Meningslösheten i det som hände känns tydligare nu.

Men ändå, hade nån sagt för ett år sedan att jag skulle vara i det här läget nu så hade jag inte trott på det.

Tiden och det vi gör med den är det som hjälper framåt.

Det kan bli riktigt bra en gång. Men tillvaron blir aldrig helt rätt igen.

Helena bärs till sin plats. Alla följde med för att hon skulle slippa vara ensam.  

Graven idag, ett år och hundratals besök senare