Helt plötsligt, utan att jag egentligen tänkt på det, har vi gått in i ett nytt varv.

Det blir allt  mer Andra gången vi gör saker istället för Första gången.

Emilia fyller år nästa vecka. Det är andra gången efter 12 januari i fjol.

Det är också andra gången jag skriver ett blogginlägg den 22/2. 

Min blogg har nämligen fyllt ett år i veckan och är även den inne på andra varvet.

Det känns på ett sätt skönt att vi redan gjort så mycket en gång. Det stämmer nog ganska bra det här med sorgeår och allt man ska igenom, allt man tänker på hur det var förra året den här tiden.

Jag vet att förra året den här tiden tyckte jag att vi kämpat så länge med vår sorg. När någon sade att vi var precis i början blev jag förtvivlad för jag visste inte hur jag skulle orka, jag var så trött.

Idag tog jag bilen till centrum för att uträtta några ärenden.

På vägen hem tog jag vägen förbi Helenas lägenhet. Jag fick en så stark lust att åka in och parkera på gästparkeringen som jag gjort så många gånger tidigare. Tänkte att om jag gör det, precis som då världen var rätt för mig, så skulle jag också kunna göra världen rätt igen. 

Men nu hände så klart inte det men det var ändå en fin tanke. Även om jag kände mig ledsen en lång stundefteråt.

Vi har haft en fantastiskt fin vårvinterdag här i Tumba. Strålande sol och 5 plusgrader. Jag känner mig lättad att den här vintern går mot sitt slut, att dagarna blir längre och ljusare.

Jag har varit så nervös för hur de mörkaste månaderna skulle kännas. Hur jul, nyår, årsdag och alla andra dagar skulle kännas.

Jag kunde ta mig igenom även en vinter som den här. Det har inte varit lätt men det har gått.

Och jag är inne på andra varvet.

Den här bilden på mig och Helena hade jag med för precis ett år sedan. Jag saknar min"Stinta", alltid