Den här veckan började vemodigt och litet sorgligt.

Jag har funderat en del över hur länge vi kan hålla Helenas Facebookkonto öppet.

Vi har hittills låtit hennes Facebook vara orörd. Det är ett bra sätt för vänner att skriva hälsningar till henne eller gå in att titta på de inlägg hon gjort och bilderna som finns där.

Jag inser att nångång måste vi ta ställning till att stänga. Men när blir det? När blir det konstigt att fortsätta att skriva till henne där?

I och med att de tankarna kommit så har det också blivit tydligare att Helena som person tillhör det förflutna.

Nu har vi iallafall landat i att fortsätta ett tag till Så länge alla skriver snälla saker och de fyller en funktion så fortsätter vi.

Ibland kommer erbjudanden att skickat liv i olika spel. "Vill du skicka ett liv till Helena?" JAAA det vill jag!!!!

Stora delar av veckan har gått till att måla och lägga nytt golv i Emilias rum. Det känns som jag periodvis har bott på Bauhaus. Det har blivit ett antal turer dit för att titta ut och handla allt material. Och IKEA med för den delen, det behövs tyger och överdrag nu när rummet fått en ansiktslyftning.

Men nu är det klart och vi har börjat ta tillbaka sakerna in i rummet. Det är jättefint, lila väggar och soffa och gardiner och hyllor går nu i svart.

Litet allmänt socialt liv har jag hunnit med.

Vi var ju på Bamboo som jag skrivit tidigare om och igår träffade jag en göre detta kollega och åt lunch.

Nu ikväll har jag och Tommy varit med grannarna på bio och sett "Hundraåringen". En lagom trevlig film på söndagkvällen.

Nu i veckan, på onsdag är det ett år sen Helena begravdes. Och på fredag är det "Alla hjärtans dag".

Så jag tror att jag kommer att besöka kyrkogården och fixa med graven.

Både i tanke och i handling.

.

Jag, Helena, Åsa och Emma hade under flera år en tradition att gå på Kina Restaurang några gånger per termin.

De senaste gångerna var även Emilia och Lovisa med.

Vi har alternerat mellan några restauranger i Stockholm.

Men vi har alltid ätit buffé. Allihopa, aldrig ens funderat på annat.

Favorithaket är Bamboo Garden. Där var det en gång en kypare som hade en ganska urringad T-shirt. I öppningen kunde man se något som antagligen var ett födelsemärke. Helena och Emma var dock övertygade om att det var en extra bröstvårta de sett. Så kyparen fick heta Mr Nipple till att börja med, så småningom "bytte'" han namn till Nippleattac.

Otroligt roligt tyckte vi allihopa.

Det var alltid trevligt med dessa tjejkvällar med kinabuffé.

Åsa förväntades vara rolig och leverera skämt och jag fungerade som sidekick till henne. Nån gång fick vi dock klagomål att vi inte var så roliga som man kan förvänta sig.

De här kvällarna var  helkvällar då vi satt kvar tills personalen kom fram med dammsugare för att markera att det var dags för oss att bryta upp.

En gång ville Helena bjuda mig för hon tyckte att jag hjälpte henne med så mycket. Så fint att minnas det nu, när jag periodvis funderar så mycket på vad jag kunde gjort för att Helena skulle orka leva.

Jag minns också den kvällen att hon började dra på det här att bjuda mig. när vi skulle betala begränsade hon sig till att hon skulle sponsra mig med 100 kronor istället. :-). Fint det också.

Nu när Helena inte är med har det känts litet konstigt att ta upp våra kvällar igen. Det ar varit känslosamt att tänka på, det är så förknippat med Helena. Initiativet kom ofta från henne.

Häromkvällen tyckte vi ändå att det var dags. Alla vi fem besökte Bamboo Garden och åt buffé. Helena var inte med fysískt men i samtalet och våra hjärtan.

Bamboo Garden var sig ganska likt, maten var sig lik. Skillnaden var att Helena inte satt med oss. Det märktes men som så mycket annat vi gjort det senaste året visar det sig att det kan bli bra ändå. Annorlunda visst och hon saknas men man hittar nya former som fungerar i det nya livet.

Att besöka Bamboo var ännu en av dessa "första gången efter"

Helena, Emma och Åsa i februari 2012. Helena var inte så road av att jag tog den här bilden för att publicera den på Facebook  

   Det har varit en intensiv vecka.

Bra på många sätt.

Jag har varit på två teaterresor, trevliga och givande båda två.

Jag jobbar för fullt och det flyter på bra.

Jag har bättre energireserver än jag haft på länge.

Jag klarar att både jobba och sen göra en aktivitet på kvällen. Jag ska dock vara vaksam och lyssna på mig själv så hjulen inte snurrar alltför fort.

Helgen har varit som när helger är som bäst. Inget planerat i förväg, lugn och avkopplande men med trevliga aktiviteter.

Milo har varit på kollo i Upplands Väsby och var nog väldigt nöjd med det.

Igår var jag på Hundarnas ö på Drottningholm med Ronja. Hundarnas ö ligger precis bredvis slottet. Det är öppet för allmänheten och inhägnad så alla hundar kan vara lösa där. Det är alltid mycket hundar och en jättebra plats för hundarna att få springa och leka. Det är ju så med hundar att slipper de bara koppel så bråkar de sällan med andra utan löser rangordning och konflikter själva.

Idag har jag och Ronja varit på lektion 2 i vår hundmöteskurs. Det är jätteroligt och både hon och jag gör framsteg.

Även om det är en bra bit kvar innan vi kan möta hundar utan problem.

Även Max och Tommy har börjat kurs för att Max ska klara av främmande hundar bättre.

En viktig sak för att hundar ska klara av andra hundar är att de känner sig trygga hemma och kan koppla av.

Så nu tränar vi för fullt. Ingen hund får till exempel springa fram till dörren när någon ringer på. För att få möjlighet att träna ringer vi själva på när vi kommer hem. Ibland bara efter att ha slängt soporna.

Max och Ronja måste undra vad som flugit i husse och matte.

Milo undantas från alla övningar. Han struntar i det iallafall.

Nu i eftermiddag har vi varit på en konsert i kyrkan. Väldigt vackert och stämningsfullt.

Och Mello, naturligtvis missade vi inte premiären av Melodifestivalen. Som vanligt litet besviken och ingen låt som var jättebra.

Så det händer mycket bra. Livet är gott på många vis.

Mycket av min tid ägnas så klart också åt Helena. Jag läser mycket fakta kring suicid för att försöka förstå, jag diskuterar och pratar med andra. Både de som drabbats på nära håll och andra jag möter.

Med dem som känner Helena pratar jag om Helena. Saker hon gjorde och minnen av henne.

Allt detta är nödvändigt för sorgearbetet och för att komma igenom tunneln.

Ibland kan jag dock känna att det bildar ett filter mot  Helena.

Diskussionerna blir som ett sätt att intellektualisera det som hänt.

När jag förfasar mig över att så många tar sina liv blir det mer som att man förfasar sig över ett fenomen snarare än att det handlar om sorgen efter min egen dotter.

Så även om det är jobbigt så kan jag ibland välkomna de dagar och stunder när den djupa sorgen slår till.

För de kommer fortfarande, utan förvarning. Det är inte lika djupt eller lika länge som förut men de kommer och lär fortsätta med det hela livet.

Jag kan nånstans tycka det är vackert, för det för mig närmare Helena för en stund.

När det inte finns något mellan henne och mig -- och den enorma saknaden och kärleken till henne.

Du är så saknad, älskade "Stinta"