Idag  stötte jag ihop med en av Helenas närmaste vänner.

Vi har inte setts sedan i våras och blev stående en bra stund och pratade.

Vi pratade om läget just nu, hur vi mår, vad som hänt sen sist och så vidare. 

Naturligtvis pratade vi också om Helena. Om hennes sista tid, hur vi båda lagt märke till saker hon gjort som inte riktigt var som vanligt men som vi inte reagerade på. När man sen lägger ihop bitarna så ser man ett mönster som man inte förstod då.

Mest delade vi ändå minnen vi har av Helena. Hur nervös hon var när hon skulle köra i snö första gången men sen blev jätteduktig chaufför, hur envis hon kunde vara och hur hon trivdes att jobba i hemtjänsten. Jag är så glad att Helena jobbade där och var uppskattad av både kollegor och brukare.

Jag fick nu också veta att de fortfarande pratar mycket om henne och saknar henne.  Det värmer att hon finns med på det sätter och att hon gjort skillnad på ett sätt.

Helenas väninna är duktig. Hon både pluggar och jobbar och kommer säkert att nå dit hon vill.

Flera av Helenas vänner  upplever positiva saker. De får barn, reser på spännande resor eller köper lägenhet.

De börjar helt enkelt bli vuxna och saker faller på plats.

Jag gläds naturligtvis med dem och tycker de är värda att ha det bra. Och även de har ju upplevt en svår sorg när Helena försvann.

Samtidigt hugger det till i mig när jag hör det. Det känns tungt att Helena inte får uppleva det som också hon drömde om. Hon ville resa, hon ville ha familj, hon ville studera.

Det blev inte så.