Jag känner att jag vill förtydliga litet om det inlägg jag skrev häromdagen.

Jag skrev att ibland hugger det till när jag hör om positiva saker som händer Helenas vänner.

Jag kan ibland också känna mig ledsen när mina väninnor pratar om sina döttrar.

Jag vet att många av både Helenas vänner och mina vänner läser min blogg så jag riktar mig till er:

Jag vill ABSOLUT inte att ni ska sluta berätta för mig.

Censurera aldrig för att ni är rädda att göra mig ledsen. Jag vill bli behandlad som innan jag förlorade Helena.

jag tror det är enda sättet att leva ett bra liv.

Jag vill höra om allt som händer. Jag gläds verkligen med er. Och känner med er om ni inte mår bra

Jag vet att ni liksom jag sörjer Helena och skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle komma tillbaka.

Och liksom jag behöver ni orientera er in i ett liv utan henne.

JAG unnar mig att vara glad och skratta. Jag behöver det för att orka. Jag tycker jag förtjänar att må bra.

Och det gör alla andra också som kände Helena.

Speciellt ni som är unga ska ta vara på det liv ni har och ta de chanser och möjligheter som dyker upp.

Lova mig det!

Jag blir inte ledsen av att andra är glada.

Det som gör mig ledsen är att det finns så mycket som Helena inte får uppleva.

Livet är inte alltid enkelt, och våra tankar och känslor följer inga regler.

En vän skrev så fint till Helena på Facebook idag. Jag tycker det sammanfattar på ett fantastiskt sätt vad sorg och saknad kan innebära.

Jag tar mig friheten att citera det här:

"Det är i dom lyckligaste ögonblicken som jag saknar dig som mest.
Jag vill att du också ska få uppleva allt som är roligt, med eller utan mig, vänner eller inte, jag vill bara att du ska leva."