Nu är alla årsredovisningar, protokoll och revisionsberättelser inlämnade för den här gången.

Det känns väldigt bra.

Jag brukar tycka att det här är den bästa tiden på hela året.

Den mest intensiva perioden är överstökad, det blir varmare ute och snart börjar alla långhelger med extra ledighet.

I år är jag mest förundrad att jag klarat av vintern.

Jag minns hur jag oroade mig i höstas för den långa mörka perioden som låg framför mig. Med jul, nyår och årsdag.

Nu kan jag konstatera att det har gått.

Vi är inne i sommartiden med de allt ljusare kvällarna och den energi det ger.

Det ger viss styrka att ha fixat det ända hit.

Samtidigt har jag känt mig mer ledsen de senaste veckorna.

Kanske har det att göra med alla förväntningar som kommer med våren - det jag önskar mest kan ju aldrig hända.

Framför allt tror jag ändå min deppighet beror på att Helenas födelsedag närmar sig.

Om en vecka skulle hon ha fyllt 23 år.

Jag funderar på hur vi ska fira dagen -om vi ska fira.

Jo, fira ska vi nog. Aldrig kan jag vara ledsen över att Helena föddes så det är värt att firas.

Förra året gjorde vi buffé och bjöd in nästan 40 personer på Öppet hus.

Så stort blir det inte i år.

Men jag har tagit ledigt och vi ska ha tårta, troligtvis Helenas favorit, Prinsesstårta.

Och jag hoppas att det kommer en del gäster också.

Åsas fina tårta förra året