För ett tag sedan såg jag en intervju med Henrik Dorsin. Han berättade då bland annat om en gång när han och Per Andersson besökte London. De hade tänkt dricka Afternoon Tea på ett fint hotell i London . När de anlände till hotellet blev de stoppade i dörren för de var inte tillräckligt tjusigt klädda. Varvid Henric skyndade sig att raka bort sitt skägg och Per for iväg och köpte ett par skor. Och de blev insläppta och kunde dricka sitt te och scones.

För åtta år sedan var jag, Helena, Åsa  och Emma i London.

Vi hade planerat resan länge. En av de viktigaste punkterna var att dricka Afternoon Tea på Hotel Ritz.

Vi bokade långt i förväg för att säkert få plats. Det kostade 40 pund per person men vi tyckte det kunde vara värt att kosta på oss det.

Afternoon Tea infaller ju som bekant på eftermiddagen. Vi bodde i Bayswater (Bajsvattnet som vi så fyndigt döpte det till).

Vi skulle gå på stan och shoppa innan vi gick dit. För att kunna vandra hela dagen hade både jag, Åsa och Emma gympaskor. Jag vill minnas att ett par av oss hade jeans.

Helena, som var inne i sin punkperiod, hade sina nya svarta kängor och svarta byxor. Hon hade nitar här och där och håret var snaggat på sidorna.

Vi hade med oss extraskor som vi bar i ryggsäckar av praktiska skäl.

Förväntansfulla anlände vi till Ritz när det var dags för den efterlängtade testunden.

När vi kom fram till den tjusiga dörrvakten informerade vi att vi skulle på Afternoon Tea.

"When?"  sade han

"Today" svarade vi

"No, you can't come in dressed like that" sade han.

Vi förstod inte varför när vi hade bokat bord. Vi var nyktra och inte otrevliga på något sätt.

Efter en stunds argumenterande blev vi insläppta i foyern och fick träffa en te-värdinna. 

Hon beklagade men kunde inte släppa in oss.

Det hjälpte inte att Åsa envist förklarade att vi kunde "change shoes". Det gick inte an att komma in i jeans. Och ryggsäckarna sen. 

Vi var nog dömda redan när vakten fick se oss komma.

Vi fick iallafall träffa en högre chef som VERKLIGEN beklagade att hon inte kunde släppa in oss. Vi var helt enkelt fel klädda och gav ett "trashigt" intryck. 

Men vi var så välkomna en annan dag om vi hade vett att klä oss som folk. Hon sade det naturligtvis på ett artigt, engelskt upperclass-vis. Men det var ingen tvekan om vad hon menade.

Hon rekommenderade oss Fortnum & Mason. Som också hade "JÄTTEBRA" Afternoon Tea.

Den enda som hade godkänd klädsel av oss var faktiskt Helena, med sina kängor och nitar.

Men hon bar inte jeans och gympaskor, den stora dödssynden.

Det slutade med att vi faktiskt gick till Fortnum & Mason och fick en trevlig avslutning på dagen iallafall.

Med oss tog vi en besannad fördom om engelsmännens snobbighet och en idé  om att lösningen skulle kunna vara att "change shoes".

Med kusinerna och  Dorsin / Andersson på Helenas studentfest

Med storebror och Dorsin/Andersson

Idag är det den 12:e.

Den 12:e mars 2014.

Jämtlands nationaldag, vilket säkert bara intresserar jämtar och oss jämtar i exil i synnerhet.

Det är flaggdag också, är visst en kronprinsessa som har namnsdag.

Och - det är 14 månader sen vi förlorade Helena.

Ett år och två månader!!!!

Hur är det möjligt?

Hur har vi kunnat ta oss igenom en så lång tid. Hur har tiden kunnat gå framåt?

I ljuset av det som hände och allting efteråt är det svårt att förstå att VI klarat det.

Jag mår ganska bra på många plan. Även om jag har svårt att komma ihåg möten och vad jag ska göra. Och krafterna tar slut mycket fortare än de gjorde förut.

Idag stod jag och tittade på de bilder av Helena som fortfarande finns framme. På hedersplats i vardagsrummet.

 Och jag kände så otroligt starkt hur mycket jag saknar henne. Likt ett knytnävsslag i magen kom längtan med full kraft. Känslan av hur tomt det är utan henne.

Och att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att ha henne här.

Längre fram  i tiden kommer jag säkert mitt minne att bli bättre och jag kommer att komma i håg avtalade möten.

Krafterna kommer också att återvända mer och mer.

Men hon kommer alltid att fattas mig.

Och för första gången känns det faktiskt inte så särskilt att det är den 12:e. Datum blir mindre laddade med tiden.

Dagen till ära kommer här HP Burman med den fina Jamtlandstaus

Jamtlandstaus blommar i 100 år i visan. Och det gör Helena också  

Jag tog litet ledigt och åkte bort.

Det var skönt att bara koppla av.

Äta gott och ta det lugnt.

Det var väldigt hektiskt några veckor så det var välbehövligt.

Det märkliga är att Helena känns närmare ju längre bort jag reser.

Alla de resor vi gjorde tillsammans kommer tillbaka.

Alla frukostar på olika hotell. Hur vi frossade i bacon, ägg, mackor, croissanter.

Alla dessa båtutflykter vi gjorde. Fast vi lovat varandra innan att vi inte skulle.

Alla solstolar och pooler. All solkräm vi smorde oss med  - och varandra.

Alla kypare som skämtade och flörtade med tjejerna.

Alla turistbussar vi åkte. I London, Rom, Edinburgh, Malta, Turkiet......

Alla väskor vi checkade in. Alla köer vi stod i.

Alla gånger vi kollade passet och biljetten.

Alla gånger vi diskuterade och planerade nästa resa.

Alla gånger vi drack kaffe på Starbucks eller åt friterad kyckling på Kentucky Fried Chicken.

Alla gånger vi längtade hem.

Alla värdelösa souvenirer vi köpte.

Alla skratt, alla episoder.

Som den gången när Emilia var 11 år och beställde Cola på en restaurang men fick fel och fick Rom och Cola. När hon klagade att det smakade konstigt försökte vi övertyga henne om att det nog var för att det var Pepsi.

När vi så till slut fattade och ville byta påstod kyparen att Emilia beställt en drink.

När vi provade fiskpedikyr på Cypern.

När Emma och Helena red kamel i Tunisien och höll på att bli av med hela reskassan.

Alla katter vi matade på hotell och restauranger.

Och alla andra fina, fina minnen som finns för alltid.

....som när vi tävlade om att äta godisrem snabbast