Jag har lärt mig att sorgearbete är olika faser.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Chockfasen håller ofta i sig under några dagar. Reaktionsfasen några månader, bearbetning något år, nyorientering resten av livet.  Nyorientering är ju då man inrättar sig i det liv man ska leva enligt nya förutsättningar.

Faserna är såklart olika långa hos olika personer och också vilken sorg man drabbas av.

De går också in i varandra. Det är inte så att man blir "färdig" med en fas och sen går man in i nästa.

Ena dagen känner man sig full av energi för att nästa älta och gråta över sin förlust.

Men med tiden blir de bra dagarna fler och svackorna blir inte så djupa.

Min kurator har beskrivit sorgen som att man går på en gropig väg. I början är det många och djupa gropar som man ramlar ner i . Man tycker att man faller hela tiden.

 Ju längre sorgearbetet pågår så blir vägen slätare, groparna kommer med längre mellanrum och de är lättare att ta sig upp ifrån.

Den senaste veckan har jag känt mig stark, glad och harmonisk på ett sätt som jag inte varit nångång sen jag förlorade Helena.

Saknaden finns där naturligtvis och även känslan över hur onödigt och orättvist det är att det hände oss.

Men jag lever, vill fortsätta leva och jag har lust att leva.

Jag har varit Jämtland och hälsat på min mamma nu i helgen. Det har varit väldigt tungt att åka dit sen det hände. Till viss del beror det nog på att det var där jag växte upp. Det är jobbigt att återvända till sin barndom när man blivit tilltufsad av livet.

Främst är det nog ändå för att Helena valde att hälsa på sin mormor den sista veckan. Jag förknippar Jämtland så mycket med det som sen hände.

Det var liksom de sista bra dagarna för Helena, kanske ett sätt för henne att säga hejdå till sin älskade mormor. Jag vet att de spelade kort, åt tacos och hade det mysigt. Jag minns att jag var så glad och stolt över att Helena åkte dit.

Hur som helst. Den här gången kändes det helt ok att vara i Jämtland. För första gången kändes jag mig inte rastlös utan lugn och glad.

Det känns så bra att jag fick chansen att komma fram till det medan jag har min mamma kvar.

Och nu planerar jag att åka dit snart igen.