catchingup

Direktlänk till inlägg 2 maj 2014

Rubrik saknas

Av Eva Wedberg - 2 maj 2014 19:13

Thomas Sjödin är en klok och insiktsfull författare, pastor och föreläsare .

Thomas har mist två av sina söner genom sjukdom. Han påpekar ändå att han trots det har haft ett gott liv med många glädjeämnen.

Häromdagen hade GP publicerat en artikel han skrivit med rubriken ”Att säga som det är”

Här nedan är ett utdrag ur artikeln:


Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Med risk att låta som en krångel-Pelle så tycker jag att frågan, ”hur är det?” tillhör de svårare att svara uppriktigt på. Vi har tjogvis med svar på den frågan, svar som tillkommit enbart för att vi skall slippa säga som det är. Det ”knallar och småspringer”, ”huvudet upp och fötterna ned”, ”det kunde vara värre” och ”man skall inte klaga”, är bara några i raden. Vad betyder allt det där?

Kanske är det bara ett sätt att säga att man inte vill svara på frågan där och då, att man skulle behövt en sfär av tid och utrymme och trygghet för att kunna säga som det är. Att den sortens frågor kräver att man får chansen att berätta en längre historia.

Eller så säger våra svar att det blivit opassande att vara uppriktig. Man ska helst vara lycklig, frisk och ekonomiskt stabil – hela tiden. Det blir liksom enklare då

-----

Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Däremot tror jag på fullt allvar att allas våra kassar på det sättet skulle bli aningen lättare att bära. Att ett kilo, med Tranströmers ord, plötsligt kunde visa sig väga 700 gram. Inte mer.

Tomas Sjödin”


 

 

Jag kan bara hålla med.

Vi har alla vår beskärda del av både glädje och sorg. Och vi vet sällan vad som döljer sig bakom fasaden på den vi möter.

Jag har tidigare skrivit om hur förlusten av Helena till vissa delar gjort mig till en annan människa.

På gott och ont är jag är inte riktigt samma som tidigare.  Värderingar och synen på saker ändras.

Mycket som var viktigt förut saknar betydelse nu.

En positiv förändring för mig själv är att jag inte har samma behov av att hålla en fasad.

Det värsta som kan hända har hänt. Vad finns det då att dölja?

Till följd av det har människor i min omgivning blivit öppnare mot mig.

Det de bär på är aldrig värre än det som drabbat mig så de kan de slappna av.

Ibland är det vissa som hejdar sig och urskuldar sig med att säga  att de har det i alla fall inte värre än jag.

Ärligt kan jag säga att jag ofta blir förvånad.

Har jag det hemskt? Visst, det absolut värsta har hänt mig och det tar oändliga krafter att hantera det.

Men har jag det värst av alla för att det värsta hänt mig?

Nja. Jag tycker det är orättvist att jag måste förlora Helena. Det kommer jag alltid att tycka. Framför allt var det orättvist för Helena som inte fick leva.

Men det vore förmätet av mig att påstå att jag har ett hemskt liv eller att hela livet är orättvist.

Fram tills jag förlorade Helena har livet varit snällt mot mig. Jag har ett jobb jag trivs med, bor bra, jag är frisk och omger mig med fina vänner och en stor släkt.

FRAMFÖRALLT har jag fått tre jättefina barn.

Jag har såklart också annat i min ryggsäck som inte är så bra. Sånt jag grunnar på eller sånt som inte är riktigt som jag skulle önska. De sakerna är jag bättre på att prata om numera och det är bra.



Återigen; att förlora Helena har varit nästan outhärdligt och livet blir aldrig som det var innan. Det ärret får jag bära med mig.

Men ändå, jag har det ganska bra.

Och jag kan inte påstå att jag har det värst av alla



 
ANNONS
 
Ingen bild

Jenny

2 maj 2014 20:31

Hej!
Nu skriver jag till dej igen.
Vilket fantastiskt fint inlägg! Detta är verkligen frågor som jag ofta funderar på.
Ja han är briljant Tomas .
Det fina vore om vi alla tog oss lite mer tid att "se varandra" ta sig lite mer tid. Bry sig lite mer. Vara vänliga och le.
En människa som möts av ett leende - tänk det kan rädda hela den människans dag.
Och det kostar ju absolut ingenting! // stor kram till dej Eva . Ha en underbar helg! Kram Jenny

Eva Wedberg

3 maj 2014 15:36

Tack Jenny.
Jag kan bara hålla med dig.
På nåt konstigt vis är vi så rädda för just det också.
Ha en fortsatt fin helg du med.
Kram/Eva

 
Ingen bild

Ingrid

10 maj 2014 08:25

Så här skrev jag i bloggen om Marcus en vecka efter att jag lyssnat på Tomas Sjödin:

"Något som jag, och säkert flera andra kände igen sig i var det Tomas Sjödin berättade om efter att ha lyssnat på två pappor. Han hade under resa suttit i en tågkupé och lyssnat till två fäder som skrutit över sina söner. Två, för honom, okända människor. Samtalet utvecklades till en form av tävling om vilken av deras söner som var mest försigkommen.

Den ene pappan berättade om hur motoriskt tidig hans son var, han kunde hoppa redan innan han kunde gå. Den andre pappan, som inte ville vara sämre, berättade att hans son istället var så tidig i sin språkutveckling. Tidigare än alla andra barn.

Tomas tyckte att han inte kunde sitta där och tjuvlyssna längre på deras samtal, så han stoppade hörsnäckorna i öronen för att istället lyssna på musik. Samtidigt kände han hur tårarna steg och vände sig bort för att inte visa hur ledsen han blev. Han frågade sig själv om det var missunnsamhet han kände? Någon slags avundsjuka över att de här två papporna hade friska söner som levde?

Efter att ha rannsakat sig själv visste han vad det var för känsla. Det var inte missunnsamhet. Det var ensamhet.

Hans berättelse om ensamhet berörde oss på djupet. Det finns en oändlig ensamhet i förlusten av ett barn. En ensamhet som kan vara så svår att förklara.

Det var ändå så skönt när man så klockrent känner igen sig. Känslan av att vara missunnsam kan kännas så ful."

Det är stärkande när någon kan sätta ord på de obegripliga tankar och känslor som finns inom en.

Kram Ingrid

Eva Wedberg

11 maj 2014 19:34

Tack snälla Ingrid för det inlägget.
Jag håller med i allt.
Tomas kan sätta ord på allt.
Och den där smärtan man känner när andra pratar om sina barn. Det är inte missunnsamhet.
Jag kan tycka att det är orättvist att detta hände mig men det innebär inte att jag önskar någon annan det.
Utan ensamhet är det man känner att inte längre få följa det barn man mist.
Och samtidigt tacksamhet över det som var och det man fortfarande har.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Måndag 8 april 12:03


     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Av Eva Wedberg - 11 januari 2018 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se