Igår var jag på en föreläsning som handlade om sorg och sorgebearbetning.

Föreläsningen började 15:30 så litet galghumoristiskt tänkte jag att det var då också en typ av afterwork. Inte den traditionella med en öl med kollegorna .

Men dock en avslutning på arbetsveckan.

Det var en intressant föreläsning även om sen fredag eftermiddag kanske inte är den bästa tidpunkten att sitta och lyssna till detta relativt tunga ämne. 

Även om den innehöll många skratt och fniss.

Det handlade om all sorts sorg, inte "bara" när man förlorar en anhörig. Sorg kan ju också vara att förlora jobbet, skiljas, flytta, förlora husdjur och en massa andra saker.

Jag vill dela ett par reflektioner här.

Undersökningar som gjorts har visat att i genomsnitt 5 gånger/dag blir barn tillrättavisade när de är ledsna. ”Det var inte så farligt”, ”Gnäll inte så mycket”, ”Sluta sura”.

Under en uppväxt blir det 23000 gånger. 23000 gånger man inte får gehör för när man är ledsen. Eller får veta att det inte är så farligt.

Det är inte så konstigt att man i vuxen ålder inte vågar visa att man är ledsen och håller en fasad. Man har ju fått lära sig från början att det är inte så farligt. Och att andra inte är intresserade av att höra hur man egentligen mår.

En annan undersökning som nämndes på föreläsningen handlade om att man frågat ett antal personer som mist närstående om de ville prata om det som hänt.

98% sade sig vara villiga att prata om det.

I samma undersökning intervjuades folk som inte mist någon om de ville/vågade/kunde prata med folk i sorg.

95% sade att de INTE gjorde det.

Undersökningen gjordes i USA men det är troligt att resultatet inte skulle bli så annorlunda här.

Det är verkligen en helt omöjlig ekvation. Hur ska man komma vidare om man inte får prata om det som hänt och förklara för sin omgivning hur man känner. Att inviga dem runt omkring sig så att man kan få stöd och kraft i sitt sorgearbete.

För det är ett välkänt faktum att tiden inte läker några sår. Det är vad man GÖR av tiden.

Helena, kanske vid en annan typ av afterwork

 

Jenny

26 maj 2014 22:05

Hej!
Jag blev så glad och tänkte på dej häromdagen. En mamma gick ut i vår lilla stad(150 000 invånare ca) tidning och berättade om sin son. Hennes son var 28 och tog sitt liv. Hon var väldigt öppen med hur han gjorde det och hur hon mått hur människor reagerat.
Jag blev väldigt glad ! Äntligen någon som pratar om detta! Och kanske en dag vågar alla göra det och då blir det lättare för alla!! Kram ( ska försöka leta upp artikeln och länka till dej) kram igen!!// Jenny

Eva Wedberg

27 maj 2014 22:29

Ja, det är jätteviktigt och en bra början. Kram

 

Jenny

27 maj 2014 08:09

http://www.bt.se/nyheter/svenljunga/(4298499).gm
Här är länken till artikeln! Kram Jenny

Eva Wedberg

27 maj 2014 22:30

Tack snälla.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...