Häromdagen, för en bråkdels sekund, var jag på väg att ringa Helena.

Jag läste något som jag ville dela med henne. Ivrigt började jag se mig om efter telefonen.  Adrenalinet steg en aning, så som det gör när man är glad och känner entusiasm inför något man precis ska göra. Man ser fram emot vilken reaktion det kommer att bli hos den man berättar det för.

Då kom verkligheten ikapp mig.

Jag sjönk ihop litet övergivet.

Tänk att hjärnan fortfarande kan spela såna spratt. Är det ett skydd vi har i vårt undermedvetna? Eller är det vanan som inte släpper?

Jag tyckte ändå det kändes bra, för en sekund kändes världen som den skulle.

Vad var det då jag läste som jag ville prata med Helena om.

Ja, i verkliga livet är det sällan de stora frågorna som berör mest utan de vardagliga.

I det här fallet handlade det om att jag läste på Intranätet på mitt jobb att vi ska byta kaffeleverantör.

Och hur kan jag då koppla det till Helena?

Jo, en av Helenas närmaste vänner  jobbar hos leverantören i fråga (L---, om du läser så känner du igen det här).

Vännen har jobbat där ganska länge och hade möjlighet att köpa sekunda varor därifrån och en del av det gav hon till Helena i present.

Oftast var det enda felet att förpackningen var trasig. Kaffet var det inget fel på.

Det är en liten, nischad kaffeleverantör med flera exklusiva kaffesorter.

Så Helena hade alltid ett flertal olika kaffesmaker  i skåpet som hon älskade att visa och att bjuda på.

Ofta skrattade vi och skämtade åt hennes ”dyrkaffe” .

För ingen av oss var någon vidare finsmakare så vilket kaffe vi än drack så tillagades det i vanlig kaffebryggare och dracks i stora muggar.

Så enkelt kan en notis i ett intranät  sätta igång en rad av minnen.