En vecka som blev mer omtumlande än jag räknade med.

Min kära 90-åriga mamma har fått plats på särskilt boende.

När dt väl var klart blev det bråttom att genomföra flytten.

Så vi har tillbringat några intensiva dagar med att packa och plocka ihop.

Och göra iordning det nya boendet.

Det är såklart väldigt mycket mindre boyta nu så vi var tvungna att gå igenom hela hemmet. En del fick mamma med sig, en del slängdes eller lämnades till insamling.

Det är väldigt speciellt att gå igenom sitt föräldrahem, till viss del lösa upp det.

Det finns så många minnen. Köksklockan som alltid funnits med, skålarna vi brukade äta efterrätt ur, prydnadssaker som samlats under ett långt liv.

När jag växte upp tyckte jag att mamma var outtröttlig. Hon har alltid jobbat förvärvsarbetat, i en tid då de flesta kvinnor fortfarande var hemmafruar. Trots att hon arbetade så mycket hann hon med att baka, laga mat, dra kablar, tapetsera och inte minst sticka, virka, sy, knyta makramé, brodera, göra lampskärmar och en massa annat skapande med händerna.

Hon har gett bort mycket men hemmet bär ändå många spår av hennes flit.

Min mamma har alltid varit rädd om saker och hon har alltid funnit plats för dem.

Det innebär att det i hennes hem också funnits många minnen hon fått från barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Hon hade en hel låda full med teckningar från små barnbarn och barnbarnsbarn.

Inte minst fanns där brev och teckningar från Helena. Jag har tidigare skrivit om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor. Det speglade sig också i det hon skickat till henne genom åren.

På Alla hjärtans dag ett år hade  mormor till exempel fått ett helt stort kuvert fullt med röda hjärtan som Helena ritat.

På något vis är det mer känslosamt att se saker från när Helena var liten. Inte minst det hon skrev då.

Det finns något så oskuldsfullt och en tillit till att världen är god och bekymmersfri.

Jag önskar hon fått behålla den förhoppningen.

Nu har vi iallafall hjälpt mamma flytta och jag tror det blir bra.

Jag åkte hem igår kväll vilket innebar att jag missade i stort sett hela Melodifestivalen. VILKEN MISS.

Jag kom hem till de sista röstningarna och tycker nog att rätt låt vann.

Idag har vi varit i Enköping på kusin Emilias konfirmation.

Jag gillar konfirmationer, det känns så positivt på nåt vis

Det var väldigt trevligt idag också, god mat och gott sällskap.

Med andra ord har jag några väldigt intensiva dagar bakom mig och känner mig litet mosig inför kommande arbetsvecka.

Mamma i nya hemmet

Ett av flyttlassen

Glada konfirmander

Ja det är alldeles sant.Åtminstone i drömmen.

Och där kändes det alldeles verkligt.

I drömmen åkte jag i bilen, jag var på väg till Heron City för att gå på bio. Lilla katten Sam var med och skulle också dit.

Jag lyfte telefonen och ringde och i andra änden svarade  Helena. Jag blev såklart jätteförvånad.

Det var hon. Jag kände så väl igen hennes röst. Och hennes karaktäristiska "Hallå" som hon alltid svarade med.

Aldrig med namnet, eller nummer, alltid "Hallå".

Däremot hade hon en väldigt väluppfostad telefonsvarare "Hej, du har kommit till Helenas telefon....."Jag tror hon bytte till den när hon började jobba som timvikarie. Hon ville väl inte missa något jobbtillfälle genom att låta otrevlig i svararen. Hon kallade sig alltid för Hellan så det där med att hon sade Helena på svararen hade vi litet roligt åt.

Men mest var det hon som ringde till mig. 3-4 gånger per dag  -- minst. "Heeej, världens bästa mamma. Vad gör du?"

Om jag inte svarade så skickade hon SMS: "Ring, det är viktigt"

Åh, vad jag saknar det!!

Men nu åter till drömmen. Den där fantastiska känslan att höra hennes röst.

"Är de DU?" frågade jag.

Och hon svarade ja som att det var det självklaraste i världen.

Jag frågade hur hon mådde och hon försäkrade mig att allt var bra och att jag inte behövde fundera på det.

Det var ett kort samtal, jag ville hålla henne kvar. Ta med henne på bio.

Men som det gör i drömmar försvinner det bara och plötsligt befinner man sig på ett annat ställe.

I den här drömmen brottades jag med en katt som inte ville se filmen.

När jag vaknade blandades glädjen över att ha hört Helenas röst med det stora vemodet att det inte var på riktigt.

Ett annat annat telefonsamtal. I Edinburgh 2011, Helena tog den här bilden

Åh, en sån härlig vecka med bara 2 ½ arbetsdag.

Jag börjar se fram emot semester nu faktiskt

Kändes som att helgen var evighetslång när jag gick hem i onsdags - vips så är det söndagkväll.

Som med andra aftnar är jag heller inte mycket för Valborgsmässoafton. Så det blev en stilla kväll, sovande framför TV:n.

Resten av ledigheten har jag gått långa hundpromenader, träffat släkt och vänner och fixat hemma det som kommit efter.

Efter 3 års letande efter en sommarstuga har vi för första gången kommit så långt att vi var med och budade på ett hus. Priset gick tyvärr upp högre än det vi var beredda att ge men det var ändå kul att vara med på ett hörn.  

Det är litet mellansäsong på kyrkogården. Man får inte tända ljus, lyktorna ska vara borttagna nu.

Samtidigt är det svårt med blommor för vi har fortfarande frostnätter.

Alla har vi väl rörts och förfasat oss över mordet på den lilla 8-åriga flickan i Karlskrona.

Hur kan människor vara så onda??

Nu blir det några veckor med full längd. Men det är ju bara en dryg månad till midsommar.

Thomas Sjödin är en klok och insiktsfull författare, pastor och föreläsare .

Thomas har mist två av sina söner genom sjukdom. Han påpekar ändå att han trots det har haft ett gott liv med många glädjeämnen.

Häromdagen hade GP publicerat en artikel han skrivit med rubriken ”Att säga som det är”

Här nedan är ett utdrag ur artikeln:

”Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Med risk att låta som en krångel-Pelle så tycker jag att frågan, ”hur är det?” tillhör de svårare att svara uppriktigt på. Vi har tjogvis med svar på den frågan, svar som tillkommit enbart för att vi skall slippa säga som det är. Det ”knallar och småspringer”, ”huvudet upp och fötterna ned”, ”det kunde vara värre” och ”man skall inte klaga”, är bara några i raden. Vad betyder allt det där?

Kanske är det bara ett sätt att säga att man inte vill svara på frågan där och då, att man skulle behövt en sfär av tid och utrymme och trygghet för att kunna säga som det är. Att den sortens frågor kräver att man får chansen att berätta en längre historia.

Eller så säger våra svar att det blivit opassande att vara uppriktig. Man ska helst vara lycklig, frisk och ekonomiskt stabil – hela tiden. Det blir liksom enklare då

-----

Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Däremot tror jag på fullt allvar att allas våra kassar på det sättet skulle bli aningen lättare att bära. Att ett kilo, med Tranströmers ord, plötsligt kunde visa sig väga 700 gram. Inte mer.

Tomas Sjödin”

Jag kan bara hålla med.

Vi har alla vår beskärda del av både glädje och sorg. Och vi vet sällan vad som döljer sig bakom fasaden på den vi möter.

Jag har tidigare skrivit om hur förlusten av Helena till vissa delar gjort mig till en annan människa.

På gott och ont är jag är inte riktigt samma som tidigare.  Värderingar och synen på saker ändras.

Mycket som var viktigt förut saknar betydelse nu.

En positiv förändring för mig själv är att jag inte har samma behov av att hålla en fasad.

Det värsta som kan hända har hänt. Vad finns det då att dölja?

Till följd av det har människor i min omgivning blivit öppnare mot mig.

Det de bär på är aldrig värre än det som drabbat mig så de kan de slappna av.

Ibland är det vissa som hejdar sig och urskuldar sig med att säga  att de har det i alla fall inte värre än jag.

Ärligt kan jag säga att jag ofta blir förvånad.

Har jag det hemskt? Visst, det absolut värsta har hänt mig och det tar oändliga krafter att hantera det.

Men har jag det värst av alla för att det värsta hänt mig?

Nja. Jag tycker det är orättvist att jag måste förlora Helena. Det kommer jag alltid att tycka. Framför allt var det orättvist för Helena som inte fick leva.

Men det vore förmätet av mig att påstå att jag har ett hemskt liv eller att hela livet är orättvist.

Fram tills jag förlorade Helena har livet varit snällt mot mig. Jag har ett jobb jag trivs med, bor bra, jag är frisk och omger mig med fina vänner och en stor släkt.

FRAMFÖRALLT har jag fått tre jättefina barn.

Jag har såklart också annat i min ryggsäck som inte är så bra. Sånt jag grunnar på eller sånt som inte är riktigt som jag skulle önska. De sakerna är jag bättre på att prata om numera och det är bra.

Återigen; att förlora Helena har varit nästan outhärdligt och livet blir aldrig som det var innan. Det ärret får jag bära med mig.

Men ändå, jag har det ganska bra.

Och jag kan inte påstå att jag har det värst av alla