Jag tog en paus. 

Vilade litet.

Levde som att allting är OK.

Den senaste veckan har jag inte haft någon inspiration att skriva i bloggen.  Det finns flera teman  som liksom pockar på att bli skrivna om.

Men jag har inte haft nån lust. Jag har inte ens besökt bloggen. Jag har inte tittat på bilder av Helena. Jag har inte besökt graven.

Hon har naturligtvis funnits i mina tankar lika mycket som alltid. Men jag har känt behov av att undvika det som mest påtagligt påminner om vad jag förlorat.

Tidigare har jag pausat från bloggen men då har skälet varit att jag varit bortrest.

Men nu har jag alltså inte varit bortrest.Jag kände bara att hjärnan behövde vila litet och att jag behövde vara här och nu så mycket det går. Nästan uteslutande ägna mig åt dem som finns här.

Jag har gjort saker som jag känner är avkopplande för stunden. Under  långhelgen rensade jag ogräs, gödslade och planterade i rabatterna.  Jag har ingen fallenhet för trädgårdsodling men tycker det är väldigt avkopplande att just rensa ogräs och att klippa gräsmattan. Jag skulle aldrig skaffa en robotgräsklippare, jag tycker det är den totala avkopplingen att klippa gräs. Bara koppla bort tankarna och köra.

Vi har återigen budat på ett fritidshus. Återigen föll vi på målsnöret men jag tror det börjar närma sig. Snart ska det vara vår tur.

Jag har träffat vänner och varit på föresläsningar. Fikat i massor. Löst korsord

Med risk för att verka urtråkig så måste jag ändå berätta att jag efter många års uppehåll har börjat lösa korsord igen.

Vilket får mig att tänka på en episod för några år sedan. Jag skulle skriva en jobbansökan och till det bifoga ett personligt brev. 

Ni har alla säkert gjort det. Man börjar beskriva varför man skriver litet om sig själv "Jag är gift, har 3 barn och husdjur..... Sen är det bra att skriva varför arbetsgivaren ska välja just mig "Analytisk, strukturerad, stresstålig, lätt att samarbeta....."

Sen brukar man vanligtvis skriva något mer personligt. Vad man gör när man inte jobbar. Helst ska man ju ha jättemånga spännande intressen, arbeta med behövande, laga fantastisk mat, ha flygcertifikat osv.

Nu kan ju inte jag skryta med såna saker utan det blir mer, då som nu mer vardagligt; vara med familjen, resa, skogspromenader, läsa, teater, bio.

Vid tillfället jag tänker på kom just då Helena in och var nyfiken på vad jag skrev. Jag läste upp vilka fritidsintressen jag skrivit.  Helena tittade på mig 

"Men mamma, du låter som världens tråkigaste person".

Jag kunde inte hålla mig utan svarade "Vadå tråkig, jag har ju inte ens tagit med att jag gillar att handarbeta och att lösa korsord"

Den blicken jag fick då, en blandning av bestörtning och panik över tanken att jag skulle skriva nåt sånt och hur det skulle få mig att framstå.  "Om du skriver det är du inte min mamma"

Det finns så många minnen och  samtal med Helena som dyker upp i medvetandet . Det är ofta bagateller, som i exemplet ovan. Troligtvis är det inte roligt mer än för mig. 

Men poängen är att livet är fyllt av små episoder, bagateller som sen blir minnen att ta fram. De där extraordinära dagarna är få, det är vardagen som dominerar för de flesta av oss. Det är vardagen som skapar de flesta minnena. Minnena vi sen kan prata om och skratta med dem som var med.

Och att minnas med värme de som inte längre är med.

Jag tog en paus. 

Vilade litet.

Levde som att allting är OK.

Den senaste veckan har jag inte haft någon inspiration att skriva i bloggen.  Det finns flera teman  som liksom pockar på att bli skrivna om.

Men jag har inte haft nån lust. Jag har inte ens besökt bloggen. Jag har inte tittat på bilder av Helena. Jag har inte besökt graven.

Hon har naturligtvis funnits i mina tankar lika mycket som alltid. Men jag har känt behov av att undvika det som mest påtagligt påminner om vad jag förlorat.

Tidigare har jag pausat från bloggen men då har skälet varit att jag varit bortrest.

Men nu har jag alltså inte varit bortrest.Jag kände bara att hjärnan behövde vila litet och att jag behövde vara här och nu så mycket det går. Nästan uteslutande ägna mig åt dem som finns här.

Jag har gjort saker som jag känner är avkopplande för stunden. Under  långhelgen rensade jag ogräs, gödslade och planterade i rabatterna.  Jag har ingen fallenhet för trädgårdsodling men tycker det är väldigt avkopplande att just rensa ogräs och att klippa gräsmattan. Jag skulle aldrig skaffa en robotgräsklippare, jag tycker det är den totala avkopplingen att klippa gräs. Bara koppla bort tankarna och köra.

Vi har återigen budat på ett fritidshus. Återigen föll vi på målsnöret men jag tror det börjar närma sig. Snart ska det vara vår tur.

Jag har träffat vänner och varit på föresläsningar. Fikat i massor. Löst korsord

Med risk för att verka urtråkig så måste jag ändå berätta att jag efter många års uppehåll har börjat lösa korsord igen.

Vilket får mig att tänka på en episod för några år sedan. Jag skulle skriva en jobbansökan och till det bifoga ett personligt brev. 

Ni har alla säkert gjort det. Man börjar beskriva varför man skriver litet om sig själv "Jag är gift, har 3 barn och husdjur..... Sen är det bra att skriva varför arbetsgivaren ska välja just mig "Analytisk, strukturerad, stresstålig, lätt att samarbeta....."

Sen brukar man vanligtvis skriva något mer personligt. Vad man gör när man inte jobbar. Helst ska man ju ha jättemånga spännande intressen, arbeta med behövande, laga fantastisk mat, ha flygcertifikat osv.

Nu kan ju inte jag skryta med såna saker utan det blir mer, då som nu mer vardagligt; vara med familjen, resa, skogspromenader, läsa, teater, bio.

Vid tillfället jag tänker på kom just då Helena in och var nyfiken på vad jag skrev. Jag läste upp vilka fritidsintressen jag skrivit.  Helena tittade på mig 

"Men mamma, du låter som världens tråkigaste person".

Jag kunde inte hålla mig utan svarade "Vadå tråkig, jag har ju inte ens tagit med att jag gillar att handarbeta och att lösa korsord"

Den blicken jag fick då, en blandning av bestörtning och panik över tanken att jag skulle skriva nåt sånt och hur det skulle få mig att framstå.  "Om du skriver det är du inte min mamma"

Det finns så många minnen och  samtal med Helena som dyker upp i medvetandet . Det är ofta bagateller, som i exemplet ovan. Troligtvis är det inte roligt mer än för mig. 

Men poängen är att livet är fyllt av små episoder, bagateller som sen blir minnen att ta fram. De där extraordinära dagarna är få, det är vardagen som dominerar för de flesta av oss. Det är vardagen som skapar de flesta minnena. Minnena vi sen kan prata om och skratta med dem som var med.

Och att minnas med värme de som inte längre är med.