catchingup

Alla inlägg under juni 2014

Av Eva Wedberg - 5 juni 2014 19:33

         Idag känner jag mig stark och glad och vill gärna skriva ett inlägg som förmedlar det.


Kaj Pollack har skrivit en bok och länge rest runt med en föreläsningserie som heter "Att välja glädjen".

Jag har både varit och lyssnat på honom och boken finns i min bokhylla.

Den innehåller en hel del som sagts många gånger förut; att man ska lyssna på sig själv och göra det man mår bra av.

Där finns också en hög med övningar man kan göra med sig själv för att man ska lära sig skapa ett bättre liv och förstå sina medmänniskor.

Som exempel

"All rädsla är en bön om hjälp"

"Ingen kan såra mig utan mitt medgivande"

"Det är min tankar om det som händer mig som bestämmer mina känslor"

och

"Mina möjligheter att känna frid, glädje och lycka är något jag kan påverka"


Allt det här kan väl av för vissa te sig som provocerande floskler, och det kan även jag känna ibland.

Allra mest tycker jag nog om boktiteln: Att välja glädje.


Jag är övertygad om att vi har möjlighet att påverka hur vi arbetar med vår sorg, hur hårt vi än drabbas.

Det är inte så att vi kan välja att vara glada när vi slits itu av sorg och saknad.  En sorg efter någon som vi egentligen inte skulle kunna leva utan.

Det vi däremot kan påverka är att inte känna dåligt samvete över att vi skrattar och är glada.


Vi behöver inte ha dåligt samvete mot dem vi mist, de vill inte att vi ska vara ledsna. Att vi skrattar ger oss kraft att orka med de dagar när vi gråter.

Jag har aldrig känt att det har varit fel av visa glädje, om jag känt det. Och konstigt nog har det parallellt med sorgen också funnits mycket att skratta åt. Ibland har jag tänkt litet trotsigt att Helena får tåla det, när hon nu kände att hon måste lämna oss. Men mest har jag känt att hon nog ler med oss, var hon nu än är

Inte minst har jag skrattat vid minnen av henne; saker hon gjorde, uttryck hon hade, tanken på hur hon skulle reagerat i vissa situationer om hon varit med.

Jag har heller aldrig bekymrat mig över vad andra ska tycka om hur jag beter mig i min sorg.

Mitt bekymmer är att jag miste Helena, inte hur andra bedömer mig.


Det dröjde i och för sig innan det där djupa skrattet kom tillbaka. Det var mest leenden och korta "frustningar".

Samma kväll som Helena lämnade oss var det någon som läste högt från  SPES hemsida. där stod bland annat att en dag skulle vi skratta igen, ett skratt som börjar från tårna och sprider sig i hela kroppen. Jag minns att när jag hörde det den kvällen så tänkte jag att det gäller andra, men jag kommer aldrig att känna sån glädje igen.


Men närmare 8 månader senare, i början av september hände det. Det var en fånig bagatell, nån sade något som blev så roligt i sammanhanget. Och jag skrattade, och skrattade. Tårarna rann, jag tappade nästan andan och det kändes som jag aldrig ville sluta. Jag ville bara stanna i det där skrattandet för det var så befriande att det var tillbaka.

Jag tänker ganska ofta på den där dagen i september. Jag har skrattat många gånger efter det men just den gången knäckte jag liksom koden till glädjen igen.

Jag visste säkert att den riktiga glädjen fanns nånstans, trots att sorgen fortfarande var och är stark, och det var så befriande. 



ANNONS
ANNONS
Av Eva Wedberg - 2 juni 2014 22:15

  

Igår när jag kom till Helenas grav upptäckte jag att någon ställt dit en jättebukett med vita rosor och förgätmigej samt en liten plastfigur föreställande en bröllopstårta.

Det fanns ingen hälsning eller något namn men jag tror mig ändå veta ganska säkert vem som  ställt dit det och varför.

En nära vän till Helena gifte sig i helgen och jag råkar veta att den  brudbuketten innehöll just vita rosor och förgätmigej.

Jag blev så rörd av den fina gesten mot Helena. Att hon fanns med i tankarna hos vännen även på den lyckligaste av dagar.

Tårarna rann när jag stod där och betraktade buketten. Till viss del var det av sorg över att Helena aldrig kommer att stå brud och ha en brudbukett.

Men mest rann tårarna för just för att Helena fick vara med och ta del av glädjen även om hon inte fysiskt fanns där.



Helena har, trots det relativt korta liv hon fick, gjort avtryck på många i sin omgivning. På sitt sätt finns hon fortfarande med i mångas vardag fast hon inte är här

Vi som kände henne och kom i kontakt med henne har alla vår egen bild av Helena och sin egen sorg.

När vi förlorade Helena fick vi många råd om hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle göra för  att  oss igenom sorgen.

En del råd var bättre än andra.

Två som verkligen hjälpt och som jag försökt ta till mig är

  1. Sorgen går aldrig över.   

Det kan tyckas hopplöst, särskilt i början av sorgearbetet, att tänka att detta går aldrig över. Men med den vetskapen kommer man igång med att orientera sig i det nya livet mycket fortare. Man behöver inte vänta in att sorgen ska gå över, eftersom den aldrig gör det. Och på ett paradoxalt sätt känns det lättare när man inser det för det blir liksom tillåtet även för annat.


  1. Ni har inte ensamrätt på sorgen.

Alltså, vi som föräldrar eller närmaste familj har inte facit på hur sorgen ska se ut. Vi ska också vara medvetna om att andra som kände Helena, kanske skriver på Facebook eller besöker hennes grav, inte gör det för vår skull. De gör det utifrån sin relation till Helena. Den vän, kusin, kollega, barndomsvän de saknar.


Jag försöker tänka på det  när någon gör något för Helena. Jag uppskattar det och blir glad. Men det är  för Helenas skull jag är glad.

Jag har fått så mycket omtanke och hjälp det senaste 1½ året och det är jag tacksam för, för min egen skull.

Men sorgen efter Helena är unik för alla som kände henne och jag har inget facit på hur den ska se ut.


Även om det värmer mitt mammahjärta när jag märker att hon är älskad och saknad för den hon var.

Och jag är oerhört tacksam Helenas skull över den fina buketten.


Den här låten har jag haft med förut i min blogg men jag tycker den passar bra till det här inlägget.


 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se