Jag hoppas ni lyssnade på Sommar med nyligen bortgångne Christian Falk igår.

Om inte, gå in på webben och gör det.

Han berättade gripande men utan att bli sentimental om sitt liv.

Om en barndom där han inte var särskilt önskad eller sedd, till att bli hyllad musiker och producent och perioder av missbruk och ekonomiska bekymmer.

Och nu, att veta att hans tid är utmätt. Att han kommer att stanna på samma ålder som sin idol Frank Zappa, 52.

Jag har egentligen aldrig haft någon relation till Christian Falk, varken musikern eller producenten. Jag lyssnade i stort sett aldrig på Imperiet, jag tyckte frontfiguren Thåström var dryg och självupptagen så jag var inte intresserad av att höra deras musik. Därmed visste jag också litet om övriga medlemmar, däribland Christian Falk.

Vi hade nog inte mycket gemensamt heller, jag och Christian. OM vi nångång skulle stött ihop tror jag vi skulle haft väldigt litet att prata om.

Vi har dock en sak gemensamt, en erfarenhet vi tyvärr delar: I likhet med mig har Christian förlorat ett barn genom suicid.

När man förlorat ett barn, oavsett orsak och ålder, så känner man en viss gemenskap med andra drabbade. Man delar den största förlusten.

Har man dessutom gemensamt att ens barn tagit sina liv då delar man också frustrationen och i viss mån skuldkänslorna över att barnet inte orkade leva.

Kanske är det ändå symtomatiskt; jag och Christian Falk som på ytan är så helt olika, båda har drabbats av detta. Det blir på ett sätt så tydligt att det kan hända alla, hur olika förutsättningar vi har. Det finns ingen röd tråd eller handbok som visar vem som kommer att drabbas.

Alla har sin historia men facit är detsamma; våra barn lever inte.

Han berättade så fint och kärleksfullt i programmet om sin son som tog sitt liv för ett år sedan, 24 år ung. Sonen som sökt hjälp inom psykiatrin och skickats hem med ett paket tabletter. Som i sin förtvivlan tog sitt liv eftersom han inte fick den hjälp han behövde.

Christian berättade också initierat om att han är långt ifrån ensam, varannan dag tar en ung människa sitt liv, det är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Uppemot 90% som tar sina liv har varit i kontakt med psykvården innan men inte fått den hjälp de eftersökte

Jag förstår inte hur Christian Falk hade styrkan att göra ett sommarprogram bara veckor ( som det visade sig) innan sin egen bortgång. Och så pass kort tid efter han förlorat sin son, ett år är ingenting.

Det är ett och ett halvt år sedan vi förlorade Helena. Några månader efter det avled min svägerska, Helenas faster oväntat.

När man drabbas av två förluster så nära inpå varandra har man inga krafter att ta av. Man har redan använt upp sina reserver. Man går på tomgång och det tar tid att arbeta upp energin igen.

När vi förlorade en släkting till började vi också tänka katastroftankar i allt. Vi undrade var det ska sluta. Varför drabbar allt detta oss? Var slår det till härnäst?

Jag har till och med varit rädd att det ska hända djuren något för jag är övertygad om att vi inte skulle klara en förlust till.

Nu börjar vi åter ha krafter att leva och se framåt och att inte oroa oss hela tiden, men det tar tid och riktigt som förut blir det nog aldrig.

 Det är väl så att man får de krafter man behöver. Men att som i Christians fall förlora sin son och få sin dödsdom inom några månader är oerhört hårt. Både för honom och hans anhöriga.

Jag hoppas hans familj får bra stöd i sin dubbla sorg och att han har det bra där han är.