Den här dagen, den 12 augusti 2014 vaknade jag och många med mig till beskedet att den underbare skådespelaren och komikern Robin Williams tagit sitt liv. En fantastisk glädjespridare som också bar på ett stort mörker. Robin Williams gjorde många fina roller, Mork och Mindy, Döda poeters sällskap, rösten till Anden i tecknade Aladdin bland annat.

Jag förknippar honom främst med den 24 augusti 1989 då jag födde min son. Under en segdragen förlossning hyrde vi film för att få tiden att gå. Filmen var ”Good Morning Vietnam”  Med Robin Williams vrålande ” Gooood Moooorninggg  Vietnaam”   i öronen  upplevde vi en av de bästa dagarna i livet.

Datumet den 12 är fortfarande väldigt laddat för mig. Flera dagar innan blir pulsen litet högre, jag blir stirrig och jag återvänder till dagarna innan den 12 januari 2013.

De 12:e varje månad återupplever jag fortfarande timme för timme den ödesdigra 12 januari 2013. 14:00 när jag pratade med henne sista gången, 16:45 när det hände, 20:15 när polisen ringde på dörren. Och otaliga gånger hemsöks jag av skuldfyllda, frustrerande tankar: ”Om jag åkt till henne den här tiden, om jag frågat mer, om jag ringt under eftermiddagen. Kanske hade det sett annorlunda ut då.”

Den senaste tiden har jag dragit mig till minnes delar av ett samtal jag och Helena hade den 10 januari 2013, två dagar innan hon lämnade oss.  Helena hade varit ledig ett par veckor och skulle börja på nytt jobb måndagen efter. Jag stod och lagade mat och hon satt på en köksstol och höll mig sällskap, som så många gånger förr.

Jag frågade henne om hon kände sig piggare när hon varit ledig ett tag och om hon tyckte det var skönt att ha tid att koppla av. Hon svarade att det var OK men att hon kände sig rastlös och längtade efter att komma igång och jobba igen.  Hon hade till och med funderingar på att söka extrajobb på äldreboende på helgerna.

När jag tänker på samtalet, som kan verka bagatellartat, påminns jag om att jag hade en gnagande oro för henne. Jag ångrar att jag inte frågade mer den gången. Hon var trött och utarbetad och hade nog behövt vara ledig två månader istället för två veckor. Hon kunde rimligtvis inte ha hunnit vila sig så mycket på två veckor så hon nu var rastlös och klättrade på väggarna.

 Idag är det alltså 1 år och 7 månader sedan vi miste Helena. Ofattbart - länge och kort tid på samma gång.

Jag tänker på alla som drabbats efter mig och som jag vet har det så jobbigt.

På ett sätt är jag tacksam att det gått mer än ett och ett halvt år.

 Smärtan och sorgen finns lika stark som förut men liknar alltmer en följeslagare som går bredvid. Den finns där hela tiden men får samsas med annat och ibland också ge plats och stiga åt sidan.