catchingup

Direktlänk till inlägg 24 september 2014

Tragedin som förenar

Av Eva Wedberg - 24 september 2014 10:34

Jag hade en jättebra kväll på Febe häromkvällen. Varmt och välkomnande och goda samtal kring min föreläsning.
Jag har träffat många fina människor sen jag förlorade Helena. Flera har jag kommit i kontakt med via min blogg eller Facebook. Trots att jag aldrig ens pratat med dem/er så känns det som vi är nära vänner.
Jag slås av vilken gemenskap som finns mellan oss som förlorat någon nära. Den finns mellan oss som mist i Suicid och den finns mellan oss som förlorat barn. Den finns naturligtvis också i andra sammanhang när livet slår till; sjukdomar, andra förluster. Vi har alla varit med om det i det större men kanske inte så personliga planet när det händer något i världen som berör oss. Estonia, tsunamin, 11 september för att nämna några.
I det här inlägget väljer jag att i första hand skriva om förlusten av barn.
När jag möter en annan person som förlorat ett barn spelar det ingen roll vilken ålder barnet hade eller orsaken till förlusten.
Det spelar heller ingen roll vem jag eller den andra är. Vilket yrke eller bakgrund vi har. Man eller kvinna är oväsentligt.
Det enda som finns är en samhörighet i att vi delar det svåraste som finns. Vi möts i det svåra och finner kraft i det.
Jag kan känna att det finns ett lugn och harmoni kring dessa möten som jag önskar skulle uppstå även i andra sammanhang.
Hur ofta är det så? Funderar vi inte alltför ofta vilka vi är, hur vi verkar i den andres ögon. vi vill gärna framstå som både roliga och intelligenta och se så bra ut som möjligt. Och vi har en massa förutfattade meningar om andra.
När tragedin är ett faktum släpper vi på fördomarna och det är då vi möts på riktigt.
Det borde vara på samma sätt i alla situationer och det ska inte behöva inträffa katastrofer innan vi inser det.

En fin blomma och en Febelykta.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Lördag 10 juni 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - Lördag 8 april 16:42


Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - Måndag 13 feb 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - Torsdag 12 jan 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Av Eva Wedberg - 16 december 2016 18:30


   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande. ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se