Nu är sommarblommorna på graven utbytta mot ljung.

Däremot lät vi de flesta små figurerna; hjärtan, ugglor, stenar, tårta med med vara  kvar. Det får vara kvar åtminstone tills vi sätter dit ljuslyktorna litet längre fram. När vi gör vinter.

Det känns ganska bra att "göra höst" däruppe.

Samtidigt är det också tröstlöst när man tänker på alla år vi har framför oss när vi ska göra iordning för hösten, för våren, för sommaren. Lyktor som ska sättas dit och tas bort. Emellanåt kommer vi att få köpa nya.

Jag har en låda i förrådet där jag sparar alla saker som prytt graven nångång. Det är både det vi har tagit dit men också sånt som kommer från andra. Det kommer nog att blir en ganska full låda med tiden. Egentligen tokigt att spara dessa saker men det känns fel och respektlöst på nåt sätt att slänga också.

Ska jag vara ärlig är det mest Tommy som sköter graven. Jag sätter dit något ibland men han är den som är duktig på att få det fint där. Han har bra tankar om vad som passar och hur man sköter det och när det till sist är dags att kasta.

Jag åker till graven nångång varje vecka. Inte så ofta som jag trodde det skulle bli. Det har helt enkelt uppkommit andra sätt och ritualer att minnas Helena. Jag fixar ofta med skänken där vi har foton och minnessaker eller åker förbi platser jag förknippar med henne. Framför allt engagerar jag mig frågor kring psykisk ohälsa och suicid. Det är också sätt för mig att minnas Helena.

Men graven är ändå den "officiella"minnesplatsen. Den som ska bestå och dit alla kan komma när de vill. Och dit åker jag alltså minst en gång varje vecka. Det finns fina strövområden runt kyrkogården så jag har ofta med en eller fler hundar och tar en långpromenad i omgivningarna. Det brukar kännas bra, som att jag hälsar på Helena litet längre.

När jag är vid Lilla Dalen som platsen heter så spelar det ingen roll var på kyrkogåden jag befinner mig. Jag vet alltid åt vilket håll Helenas grav ligger. Det är som en inbyggd kompass som alltid pekar åt det hållet.

Gravstenarna omgärdas av en låg häck. Först ser man inte stenen för häcken skymmer. När man kommer närmare ser man det översta på stenen men inte förrän man är nära ser man hela.

VARJE gång jag kommer gående, innan stenen dyker upp bakom häcken, så håller jag tummarna för att stenen inte ska vara där. Några bråkdels sekunder lyckas jag nästan lura hjärnan att det värsta inte hänt och att Helenas grav inte ens existerar. Jag vill det så gärna så ofta håller jag tummarna att stenen inte ska vara på sin plats.

Men naturligtvis finns den där.

Det har hänt, Helena har sin grav på Lilla Dalen och vi kommer att se årstiderna komma och gå där så långe vi själva lever.

Graven höstfixad

Hundarna fick sig ett höstdopp också

 

Lise-Lotte Jonhede änglamamma

29 september 2014 10:56

Vilken vacker plats och en vacker sten. Tänk att man skall få besöka sina barn på en kyrkegård. Det är 6 år sedan min Marcus lämnade mig och sina bröder. Det går inte en dag utan jag tänker på honom, han fattas mig så otroligt mycket.
Känner så med dig och din familj, många värmande kramar till er.

Eva Wedberg

29 september 2014 20:18

Tack. Ibland tror jag saknaden blir värre med tiden. Sorgen lättar men ack denna längtan. Kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...