catchingup

Direktlänk till inlägg 9 oktober 2014

Är jag dummare än förut?

Av Eva Wedberg - 9 oktober 2014 22:56

Ikväll har jag varit i badhuset och simmat softsim. Det vill säga man simmar till lugn musik det enda som lyser upp är ett antal stearinljus som brinner i stora kandelabrar.

Det är mycket behagligt att simma runt i  mörkret, nästan meditativt.

Det här var andra gången jag var till badhuset efter Helena, första gången var för ett par veckor sedan.

Jag tycker om att simma och brukar göra det emellanåt. På jullovet innan vi förlorade Helena köpte jag ett halvårskort och var där några gånger. Mellandagarna 2012 var på sätt och vis de sista dagarna när världen var rättvänd för min del. Jag var lyckligt ovetande om vad som skulle hända.  

Sen kom 12 januari 2013 och efter det kunde jag inte förmå mig till att gå dit. Inte förrän nu.


Ibland undrar jag om jag betraktas som litet dummare än tidigare. Jag upplever ibland en överseende attityd  mot mig. Jag kanske är överkänslig och läser in sånt som inte alls finns hos andra men det är en bestämd känsla jag har.  Det kan yttra sig i en  förtäckt nedlåtande attityd ”åhhh, vad duktig du är som klarar det här”. Som att man inte längre kan kräva så mycket av mig. Jag tror i och för sig att man är glad över det jag klarar av. Det är bara det att kraven är så pass lägre än tidigare.

Det kan också ge sig uttryck i en sorts omsorg. ”Orkar du/ska du verkligen ta på dig det?”. Som att jag inte kan avgöra själv vad jag klarar av. Jag tror det är äkta omtanke och att man är rädd att det ska bli för mycket för mig. Men jag kan faktiskt avgöra själv vad jag orkar och klarar av. Och kan jag inte det så klarar jag att ta konsekvenser av mina egna beslut.


Allt som oftast är det som att allt förhåller sig till det faktum att jag förlorat Helena. Att jag blir extra arg/extra glad/bryr mig mera/bryr mig mindre och så vidare på grund av att jag lever med en stor sorg. Som om det mesta kan få sin förklaring av det faktumet.


Jag tror att vi som förlorat någon i suicid i allmänhet betraktas som veka och klena. Man vill gärna ha ett filter mellan oss och världen. Nån som avgör åt oss vad vi kan och inte kan.

Jag var ju med i en kort filmsnutt i Aftonbladet webb för ett tag sedan. Den reporter jag träffade uttryckte faktiskt att han var förvånad över hur han blev bemött av oss som var med. Vi var inte alls så sköra som han hade trott.

Jag vet också att forskare avråtts från att kontakta föräldrar som förlorat barn genom suicid eftersom man ansåg att vi inte skulle klara av att delta i en studie.


Jag har under lång tid haft sämre minne och sämre koncentrationsförmåga än vanligt. I takt med att själen läker blir det allt bättre. Men svårigheter att koncentrera sig eller problem med minnet är inte detsamma som att man inte förstår eller att man är mindre intelligent än tidigare.

Jag är också den som är bäst på att avgöra  hur jag ska förhålla mig till sorgen. Jag åker till graven, tänder ljus, tittar på kort eller bloggar så ofta det känns bra för mig.

Det är viktigt att komma ihåg att vi som drabbats alla är olika personer. Det finns vissa mönster i sorgen som många känner igen. Men hur vi hanterar sorgen och hur vi vill bli bemötta är unikt för var och en.


Jag vill bli behandlad på samma sätt som tidigare. För jag är samma person; lika smart, lika snäll, samma brister som förut. Dock förhoppningsvis litet klokare och en något bättre person än den jag var förut.


Helena med glugg 1998

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se