I helgen har jag varit på Åland och föreläst.

Jag var  inbjuden av  föreningen FFN (Fri från narkotika) för att tala inför ett 80-tal deltagare. En av 8 föreläsare under ett två-dagarsseminarium  kring missbruk och psykisk ohälsa.

Litet skämtsamt skulle man kunna säga att jag nu är internationell föreläsare eftersom jag varit både i Sverige och på Åland.

Jag var där för att berätta min historia.

Jag har ju pratat några gånger nu inför publik. Jag betonar alltid i början av föreläsningen att det är just MIN historia. Det är mina upplevelser och mitt sätt att hantera. Jag pratar naturligtvis även om Suicide Zero och vad vi vill åstadkomma  liksom jag pratar om orsaker till självmord och hur vi kan hjälpas åt att förhindra det.

Men det finns mängder av duktiga experter och forskare inom området så det utger jag mig inte för att vara.

Men jag är en mamma som skaffat mig ganska bra kunskaper i ämnet de senaste knappa två åren.

Jag tycker om att föreläsa. Jag håller ibland kurser och liknande i mitt ”civila" liv.  Jag har inga problem att prata inför grupp, jag är mycket bättre på det än att mingla.

Men att föreläsa om psykisk ohälsa och framför allt att berätta min historia är något speciellt.  Det känns bra att visa bilder på Helena och att få prata om henne. Hur hon var som person, vad hon tyckte om att göra.

Jag tror hon skulle gilla att jag gör det här. Hon tyckte om att stå i centrum.

Och hon tyckte om att ha mig för sig själv.   

Jag får också möjlighet att göra något konkret för henne. Fortsätta berätta om henne och göra så hon finns kvar hos flera längre.

För mig är det naturligtvis ett sätt att fortsätta bearbeta  sorgen och saknaden. Att än en gång gå igenom tiden kring 12 januari förra året. Att hitta en ny publik som vill lyssna.

Men jag hoppas och tror också att jag gör skillnad. Genom att jag berättar öppnar jag några flera ögon för vilket världsproblem det är med suicid.

Helena i hästhagen med Wilma