catchingup

Direktlänk till inlägg 9 november 2014

Tankar kring livslust

Av Eva Wedberg - 9 november 2014 10:10

Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.

Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.


Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.

Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och   i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.

Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.

Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.

Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.

I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.

Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.

Man vill inte dö men orkar just då inte leva.

Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.

Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.

Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.

Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

 

 

 
ANNONS
 
Cilia

Cilia

11 november 2014 05:50

Tack!!! Tack!!! Tack!!!
Eva, många nätter har jag legat vaken trots olika preparat utan verkan. Inatt har jag två sömnpiller och aldrig har jag legat vaken en hel natt för att läsa.

Jag verkligen hatar att läsa böcker, bloggar mm.
Men inatt, du, Helena och hela er familj höll mig fast. Tack, för ni delar med er. Tack för det underbart fängslande, kärleksfulla sättet du skriver på.

Ni är guld värda, mina tankar är hos er. Shit alltså. Respekt!

http://www.facebook.se/cecilia.wik

Eva Wedberg

11 november 2014 06:34

Tack snälla du för en fantastiskt fin kommentar. Vad glad jag jag blir över så fin respons. Detta blir en bra dag. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Lördag 10 juni 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - Lördag 8 april 16:42


Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - Måndag 13 feb 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - Torsdag 12 jan 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Av Eva Wedberg - 16 december 2016 18:30


   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande. ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se