Det håller på att hända något. Sånt som ingen pratat om, sånt som är tabu, sånt där man i många fall är mer rädd för omgivningens reaktioner och fördömanden än för själva sjukdomen. Det börjar man prata om. Mer och mer. Kanske är det för tidigt att kalla det en revolution men någonting håller definitivt på att hända med attityder kring psykisk ohälsa.

Alltfler kända personer träder fram och berättar om egenupplevd psykisk ohälsa; om ångest och depressioner. Senaste numret av tidningen Chef hade tema psykisk ohälsa. Flera höga chefer i stora bolag intervjuades och berättade om utmattningsdepression och självmordstankar.

Vår överbefälhavare "gick in i väggen" och hymlade inte med varför han var sjukskriven.

Vi som förlorar någon genom suicid berättar i allt högre grad om vad som hänt. Många som tigit träder nu fram och berättar.

TV-program och tidningar tar upp ämnet alltmer.

Fortfarande tror jag att många drar sig för att berätta på arbetsplats och i vänkretsen om hur de mår. De har ofta inte ens modet att berätta för sin familj. Man är rädd att stämplas som en instabil vekling. En knäppgök. En gång deprimerad alltid litet vekare; en man inte alltid kan räkna med. Klarar han/ hon av det? Bäst att ta nån som är "starkare".

Men ju fler vi är som berättar, som vågar, som har en tillit till sin omgivning. Desto fortare kan vi vända detta i en sundare riktning.

När vi som drabbas dessutom vågar ställa krav: På bättre psykvård, bättre förebyggande av psykisk ohälsa och på åtgärder som förebygger suicid. När vi blir fler som orkar och vågar ställa krav. Då är jag övertygad om att våra politiker inser och känner sig manade att satsa skattepengar till ändamålet.

När vi också visar att det på sikt är billigare att rädda liv än att fortsätta med business as usual, då kommer pengarna, VÅRA skattepengar, att öronmärkas för detta.

Älskade, älskade Helena. Du lämnade oss inte förgäves!!!