catchingup

Direktlänk till inlägg 7 december 2014

Ett tag sen mitt senaste inlägg

Av Eva Wedberg - 7 december 2014 19:12

Det blev ett litet uppehåll i bloggandet. Inte planerat men det blev så ändå.

Jag var tvungen att reflektera kring vad jag skriver. Ibland känns det som att jag återkommer till samma tankegångar hela tiden i bloggen. Och på ett sätt är det så; sorgen är inte spikrak. Man går en sträcka på sin sorgeväg  och kan tycka det går litet bättre. Plötsligt när man minst anar det slås man tillbaka och ältande och saknad tar ny fart. Så visst kan samma tankar och funderingar återkomma gång på gång. Så att det ibland blir liknande inlägg är inte så konstigt. JAg har ju sagt att jag skriver för att visa på min sorg och förhoppningsvis vägen tillbaka.


Att jag inte varit så aktiv här innebär dock inte att jag inte ägnar mig åt frågor som rör psykisk ohälsa och suicid.

Suicide Zero som jag engagerar mig i blir en alltmer efterfrågad aktör vid debatter och annat och vi syns i media. Tillsammans med Mattias Sunneborn har vi lanserat kampanjen HOPPET. Det går till så att man hoppar ett stående längdhopp, mäter hur långt det är, avrundar till närmaste meter uppåt och skänker det x 100 till Suicide Zero. Så om man hoppar ex 132 cm så avrundar man uppåt till 200 och skänker 200 kronor till Suicidezero.  Helst ska det också filmas och läggas upp på Sociala medier med "#hoppetförsuicidezero" Det viktigaste är  inte att skänka pengar utan att det blir något som leder till att man pratar om självmord.

Mattias gör HOPPET. Gör det du också!!

Matta  


Suicide Zero har också tagit fram det fantastiskt fina armbandet A star in heaven. Syftet med armbandet är att alla som mist någoni suicid eller vill kämpa för att antalet suicid ska minska ska kunna bära det som en symbol för detta.Armbandet är gjort i läder med en mässingplatta där man kan låta gravera in namn på den man mist. Jag fic mitt armband  häromdagen och jag känner mig så stolt över att bära det. Vi som mist någon ska aldrig gömma oss. Vi ska gå med huvudet högt. Och med ett snyggt armband på armen som visar för alla vad vi varit med om.

För  jag tror att det  är genom att vi pratar med varandra, du och jag, som det kan börja hända saker.

Armbanden blev så populära så den första sändningen sålde slut på några timmar. Det visar vilket intresse det finns. Och det kommer fler i februari.

Det fina armbandet

  

Armbandet på min arm

 


Idag hade jag sett fram emot en lugn eftermiddag med lussebullebak och långpromenad i skogen.  Den kära Ronja såg dock till att det blev något annat. Hon passade nämligen på att äta upp hela degen till lussebullarna. Så det blev till att åka till veterinären och se till att degen kom ut så fort som möjligt. Om jag inte gjort det så hade jästen omvandlats till alkohol och Ronja hade blivit jättefull och riskerat alkoholförgiftning. Så inga lussebullar, ingen långpromenad och drygt 3000 kronor fattigare.

Jag kunde nästan se hur Helena skrattade så hon kiknade. Hon hade säkert varit ganska stolt över sin "rövarunge" som kan hitta på såna hyss.

Hon och jag var till samma veterinär med Ronja för ett par år sedan så i de journaler de hade på Ronja stod Helena som ägare. Det blev litet förvirrat och smärtsamt när jag skulle förklara att JAG är ägare nu. Det var dock ett sånt tillfälle när jag valde att inte gå in på vad som hänt.  JAg sade bara att jag tagit över som ägare.Det kändes fint på nåt sätt när det frågade "Helena, är det din dotter?" Inte VAR min dotter utan ÄR min dotter.  För personen på andra sidan disken var Helena en person som fortfarande lever hos oss. Jag spelade med i det för några sekunder och det kändes bra.

Rövarungen känner sig klen -  med all rätt

 



 
 
Tanja

Tanja

10 december 2014 16:18

För mig är det en ynnest att få följa din blogg och din väg, även om jag varje gång jag läser här tänker på det orimliga i att Helena inte är kvar härnere på jorden. Jag kände ju inte henne, eller någon av er, och hade hon funnits hos er så hade vi nog inte mötts, vi bor ju i helt olika delar av landet, etc. Men genom dig och dina ord så tycker jag att jag "känner" henne såsom hon var i dina ögon och då slås jag av det meningslösa i att hon och så många andra väljer suicid. Det borde vara så mycket av livet kvar! Och jag har sedan jag började läsa här fått lära mig mycket som jag inte visste tidigare. Så viktigt! Och så bra att era röster hörs mer och mer!

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

11 december 2014 12:27

Tack Tanja och så bra det känns att min blogg påverkar . Så sant också när du skriver att det handlar om vem Helena var för mig. Andra har andra bilder. Hon själv skulle säkert inte heller hålla med om allt jag skriver om henne. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - 8 april 2022 16:18


Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Av Eva Wedberg - 8 april 2020 20:32


Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2020 18:28

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

Av Eva Wedberg - 8 april 2019 12:03


     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Av Eva Wedberg - 11 januari 2018 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards