Det har gått ett år och 11 månader sen Helena lämnade oss.

Idag för två år sedan började Helenas sista månad i livet.

Hur tänkte hon? Anade  hon redan då att hon inte skulle vara med oss så mycket längre? Funderade hon på om hon skulle orka?

Det är omöjligt att veta.

Jag tänker på de där veckorna före jul 2012.

Vi bakade pepparkakor ihop. Vi var på julkonsert ihop. Hon köpte nya gardiner och ljusstakar till sin lägenhet och pyntade som aldrig förr.  Nån månad tidigare hade hon köpt ny TV och taklampor till hela lägenheten.

Hon ville verkligen ordna och ha det mysigt i sitt hem. 

Men hur hon tänkte innerst inne får vi aldrig veta. Antagligen pågick det något inom henne som hon inte delade med någon. Hon pyntade och fixade, ordnade jobb. Parallellt funderade hon säkert på om hon skulle leva kvar eller inte.

Jag ser fram emot julen med ytterst blandade känslor detta år. Kanske ännu mer än förra året. Ifjol bestämde vi tidigt att vi skulle åka bort och var inställda på det. I år fungerar det inte att resa bort på grund av jobb så vi kommer  att vara hemma. 

Det är riktigt nervöst. Hur kommer det att kännas? Går det bra eller blir det jättejobbigt? Jag vet inte, det är hur som helst en dag att ta sig igenom. Vi har gjort det förut och kommer att klara även den första julaftonen hemma utan Helena.

Vi är inne i halva advent och vi pyntar och köper julklappar och går på julfester. Inget blir bättre om man gömmer sig och det går heller inte att fly. Så vi försöker göra det bästa av det. 

Kort sagt kan man säga att del av mig går omkring med en klump i magen inför de kommande helgerna och en del av mig rycks med i juleuforin och går omkring och nynnar på "It´s the most wonderful time of the year".