catchingup

Direktlänk till inlägg 5 januari 2015

Funderingar kring sorg

Av Eva Wedberg - 5 januari 2015 13:31

Vad är rätt när det gäller sorg? Vad är fel? Finns det överhuvudtaget rätt och fel?

Det finns det naturligtvis inte. Var och en sörjer på sitt sätt. Däremot är det viktigt att gå igenom sorgen. Man kan inte komma undan. Det gäller oavsett vilken sorg man bär på. Det innebär ofta en sorg att förlora jobb, gå igenom skilsmässa, inte få det man drömt om. Här skriver jag dock i första hand om att förlora en närstående.

Man måste ge sig tiden och våga gå in i det jobbiga. Det går inte att resa ifrån eller stressa förbi sin förlust. Om man försöker göra det så kommer det förr eller senare kapp i andra sammanhang längre fram. ’För att man ska kunna bli en hel människa igen så måste man sörja. Jag brukar ibland säga att jag inte vill att sorgen ska begränsa mig. Jag försöker att inte undvika det som känns extra jobbigt utan utsätter mig för det istället. Jag har besökt platser som varit jobbiga, där sorgen känns som mest. Jag har pratat och pratar ofta om det som hänt. Och jag har vältrat mig i skuldkänslor och självförebråelser och jag har satt ord på de jobbigaste tankarna.

Jag tror det är absolut nödvändigt att tillåta känslorna som kommer. Att gråta och vara ledsen, känna saknaden som river. Det är också tillåtet att vara arg, skitförbannad. Arg på  den man mist; att de inte kämpade inte tog emot hjälp. Eller helt enkelt arg för att personen inte finns kvar hos oss.

 Man får också vara arg på ödet, att detta händer just mig.

När jag var nydrabbad (ett ord jag lärt mig under min sorgeprocess) så var det många som fick höra mig beklaga mig över att det var så orättvist eftersom jag ”minsann betalar skatt och inte slänger papper på marken” .

Med litet perspektiv på den tiden kan jag inte låta bli att le åt den ganska fåniga formuleringen. En skräpfri natur eller skatteintäkter till staten har ju inget att göra med att Helena inte orkade leva. Men det jag försökte sätta ord på var ju den existentiella orättvisan jag tyckte mig uppleva. Jag ansåg helt enkelt att det borde finnas regler som anger att om man försöker göra sitt bästa för sina barn ger dem kärlek och finns där för dem; då ska man inte kunna förlora dem. Jag vet att det är oerhört naivt och att det inte alls fungerar så – men ändå.

Det finns ingen mall för sorg. Och den måste få ta sin tid.  Har man aldrig upplevt svår sorg  eller står bredvid och ser någon som sörjer djupt kan  man tycka att personen ska komma tillbaka till det vanliga livet så fort som möjligt. Lämna sorgen bakom sig.

Vi är nog många sörjande som upplevt omgivningens kommentarer och antydningar om att de tycker man borde ha sörjt klart nu. Man sörjer aldrig klart. Däremot får sorgen mindre plats med tiden. Vi är skapta att klara den svåraste förlust och så småningom börjar de flesta av oss att se framåt och glädja sig åt livet. Det går inte att leva nedtyngd av sorgen för resten av livet. Det är ett arbete vi måste igenom och sen så småningom blir det en del av livet.
Man förändras för alltid när man drabbas av en stor sorg. Liksom man gör av alla kriser. När man förlorar någon närstående så får hela världsbilen en törn. Hur kunde det här hända mig?

Man får en annan syn på saker. Hur man hanterar det och gör med det på sikt är upp till var och en.

Man kanske försöker bli en bättre person, kanske byter jobb. Eller så vill man leva vidare som förut, försöka få en vardag liknande den som var innan.

Det finns ingen tävlan i att bli den bästa människan eller göra den största förändringen i livet. Man är inte bättre eller sämre, oavsett hur man väljer att leva sitt fortsatta liv. Det gäller helt enkelt att hitta sätt att hantera det liv man har.

En bild från Helenas "charmiga" punktid.  

 
ANNONS
 
Ingen bild

Jenny

5 januari 2015 15:49

Hej! Vad bra inlägg! Jag har en människa i min närhet som just mist sin älskade son. Han hade cancer och han dog i dagarna endast 16 år. Hon förklarar att de vetat att han skulle dö men att det ändå kom som en chock. Jag försöker hitta något bra att säga när vi ses men det är svårt!! Hon verkar vara i en slags bubbla. Kanske släpper det efter begravningen. Jag vet inte. Jag tycker i allafall att allt får ha sin tid. Det kommer en dag när hon kommer att må bättre . Men sorgen får ta sin tid. De där kommentarerna om att " ska hon sörja hur länge som helst" förstår jag mig inte på. Varje människa är unik och även varje sorg.
En man jag kände förlorade både sin mamma och sin fru inom en ganska kort tid. Hans reaktion var att fly. Han flyttade till Norge och inledde ett nytt förhållande. Det tog slut och han kraschlandade. ..
Har du något bra tips på vad man ska säga/ inte säga till någon som just förlorat ett barn?
Kramar

Eva Wedberg

6 januari 2015 12:03

Hej!
Det viktiga är att våga närma sig. Säg gärna att du inte vet vad du ska säga. Prata gärna om den som gått bort, hur den var som person, något kännetecknande med utseendet, något den sagt. För man vill prata, det är det käraste samtalsämnet. så lyssna men var heller inte rädd för tystnaden. Fråga gärna om hur det var på slutet, vilka behandlingar, vad de tyckte om personalen.
Det du inte ska göra är att säga att du vet hur det är eller dra upp andra exempel. Man är inte intresserade av att höra om någon avlägsen bekant som gått igenom liknande. Och säg inte att den som dött har frid nu. Även om det är så och man inser det som mamma så tycker man att det är så orättvist att de inte lever så man struntar i om det har frid.
Och sen är det alltid uppskattat med någon som kommer med kaffebröd, diskar eller gör annat praktiskt.
Kram till dig

 
Veronica

Veronica

10 januari 2015 07:55

Hejsan,

Tack för att du vill dela med dig av Din och hela din familjs sorg över förlusten av en dotter och syster. Jag kan omöjligt sätta mig in i den smärta som ni befinner er i, endast ana hur det kan vara, vilket blir en skrapning på ytan.

Det värsta som kan hända är att förlora ett barn och det måste vara olidligare när ens barn väljer att avsluta sitt liv på egen hand. Frågor man inte får svar på. Samvetskval som automatiskt dyker upp.

Det som du så fint skrivet om förlust och sorgearbete är som du nämnt personligt, ingens sorg är den andres lik, det finna en "norm" av hur länge ett sorgearbete ska vara, men enligt mig så är det inget som gäller alla. Sorgen har sin egen tid, man sörjer på olika sätt, så länge man orkar med livet i sig och omgivningen så går man framåt.

Att våga skratta, gråta, vara arg det är viktiga känslor som måste få komma ut, stänger man inne det då tror jag att man kan vara ute på tunn is, men som sagt vi reagerar olika.

Varför man ibland kan undvika någon i sorg tror jag handlar om ren och skär rädsla, rädsla att säga fel saker, att göra någon mer ledsen, att störa i sorgearbetet..har själv reagerat utifrån dessa aspekter vid något tillfälle.

Det var en underbar bild av Helena

Jag hoppas att ni alla ska få ljust och harmoniskt 2015.
Varm kram

http://lokabloggar.bloggplatsen.se

Eva Wedberg

11 januari 2015 14:32

Tack snälla för fin kommentar.
Hoppas även du får ett fint 2015. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se