catchingup

Alla inlägg den 11 januari 2015

Av Eva Wedberg - 11 januari 2015 13:57

   Jag har plockat ner julsakerna. Allt som plockades fram och pyntades med har hamnat i lådor i förrådet till nästa jul. Det röda och gröna har ersatts av vitt och pastell. Nu blir dagarna längre och det gäller att släppa in ljuset.

Jag plockade undan julsaker den 12 januari 2013 också, från julen 2012. Jag gick här i huset även då och lade julgransbelysning och kulor på sin plats. Litet vemodig över att julen var över, men förväntansfull över att vi gick mot ljusare tider.  Jag anade inte då att det var de sista timmarna när livet var som det skulle. Dagarna blev längre men vi gick inte en ljus vår till mötes.

Det var en helt vanlig dag som man brukar säga. Det började som det men innan kvällen kom hade livet förändrats för alltid. Tänk om jag anat. Då  hade jag naturligtvis gjort vad jag kunnat för att förhindra det som skedde. Om jag anat att den var de sista timmarna av det gamla livet. Kanske hade jag varit mer tacksam över det jag hade och inte känt mig så irriterad. För jag var irriterad den dagen. Jag var stressad över att jag skulle ha så mycket att göra på jobbet närmaste tiden och jag var irriterad över att Helena inte hämtade sina hundar. Tänk om jag anat.

Jag var inte tillbaka på jobbet förrän långt senare. Jag blev sjukskriven i flera månader och det visade sig att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Så det fanns ingen anledning att stressa upp sig över det, jag var inte så oumbärlig som jag trott. Och att Helena inte hämtade sina hundar var ju ingenting, saknade helt betydelse i det stora hela. Jag förstår inte hur jag kunde se det som ett problem då. Men det är väl så vi fungerar, vi hittar alltid nåt som vi kan se som problem.

Småsaker man retar sig på och missar de stora frågorna.

Tänk om jag anat. Hon kämpade bokstavligen för sitt liv men jag förstod inte det. Jag irriterade mig på hundarna.

Det som inte fick hända, inte kunde hända, det hände ändå. Hon lämnade mig och alla andra. Det var så självklart för mig att hon skulle finnas i min närhet nu och för all framtid. Vi såg ju på världen tillsammans. Reflekterade och diskuterade det som hände runt omkring.  Men den dagen kom ”runt omkring” hem till oss. Det som bara kunde hända andra litet längre bort; det hände oss. Och jag hade inte längre Helena att diskutera med.


Kroppsminnen är märkligt. Idag när jag plockade med julsakerna så kände jag hur jag utan att styra det ställde in mig på att möta katastrof. Jag kände mig stel, andades mer flämtande och hade en oroskänsla i magen. Även om jag inte anade katastrofen den gången för två år sedan så ställde min kropp in sig på det idag.

Att gå runt i hela huset och plocka ner julsaker, damma och byta dukar innebär också att fotografier lyfts och sätts tillbaka. Fotografier på alla barnen, i alla åldrar. Nyfödda, semestrar, resor, studenten, med kusiner. Jag såg korten på Helena och det blev så tydligt att hon finns för mig i alla åldrar och jag saknar alla.  Jag känner en stor tacksamhet över de barn jag har och tacksamhet över de år jag fick med Helena och samtidigt en enorm saknad efter henne.

Det var den 12 januari 2013 hon lämnade oss. Imorgon har det gått två år.

 

 

ANNONS

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se