catchingup

Direktlänk till inlägg 11 januari 2015

Julsakerna nerplockade - precis som 12 januari 2013

Av Eva Wedberg - 11 januari 2015 13:57

   Jag har plockat ner julsakerna. Allt som plockades fram och pyntades med har hamnat i lådor i förrådet till nästa jul. Det röda och gröna har ersatts av vitt och pastell. Nu blir dagarna längre och det gäller att släppa in ljuset.

Jag plockade undan julsaker den 12 januari 2013 också, från julen 2012. Jag gick här i huset även då och lade julgransbelysning och kulor på sin plats. Litet vemodig över att julen var över, men förväntansfull över att vi gick mot ljusare tider.  Jag anade inte då att det var de sista timmarna när livet var som det skulle. Dagarna blev längre men vi gick inte en ljus vår till mötes.

Det var en helt vanlig dag som man brukar säga. Det började som det men innan kvällen kom hade livet förändrats för alltid. Tänk om jag anat. Då  hade jag naturligtvis gjort vad jag kunnat för att förhindra det som skedde. Om jag anat att den var de sista timmarna av det gamla livet. Kanske hade jag varit mer tacksam över det jag hade och inte känt mig så irriterad. För jag var irriterad den dagen. Jag var stressad över att jag skulle ha så mycket att göra på jobbet närmaste tiden och jag var irriterad över att Helena inte hämtade sina hundar. Tänk om jag anat.

Jag var inte tillbaka på jobbet förrän långt senare. Jag blev sjukskriven i flera månader och det visade sig att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Så det fanns ingen anledning att stressa upp sig över det, jag var inte så oumbärlig som jag trott. Och att Helena inte hämtade sina hundar var ju ingenting, saknade helt betydelse i det stora hela. Jag förstår inte hur jag kunde se det som ett problem då. Men det är väl så vi fungerar, vi hittar alltid nåt som vi kan se som problem.

Småsaker man retar sig på och missar de stora frågorna.

Tänk om jag anat. Hon kämpade bokstavligen för sitt liv men jag förstod inte det. Jag irriterade mig på hundarna.

Det som inte fick hända, inte kunde hända, det hände ändå. Hon lämnade mig och alla andra. Det var så självklart för mig att hon skulle finnas i min närhet nu och för all framtid. Vi såg ju på världen tillsammans. Reflekterade och diskuterade det som hände runt omkring.  Men den dagen kom ”runt omkring” hem till oss. Det som bara kunde hända andra litet längre bort; det hände oss. Och jag hade inte längre Helena att diskutera med.


Kroppsminnen är märkligt. Idag när jag plockade med julsakerna så kände jag hur jag utan att styra det ställde in mig på att möta katastrof. Jag kände mig stel, andades mer flämtande och hade en oroskänsla i magen. Även om jag inte anade katastrofen den gången för två år sedan så ställde min kropp in sig på det idag.

Att gå runt i hela huset och plocka ner julsaker, damma och byta dukar innebär också att fotografier lyfts och sätts tillbaka. Fotografier på alla barnen, i alla åldrar. Nyfödda, semestrar, resor, studenten, med kusiner. Jag såg korten på Helena och det blev så tydligt att hon finns för mig i alla åldrar och jag saknar alla.  Jag känner en stor tacksamhet över de barn jag har och tacksamhet över de år jag fick med Helena och samtidigt en enorm saknad efter henne.

Det var den 12 januari 2013 hon lämnade oss. Imorgon har det gått två år.

 

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

Ingrid

11 januari 2015 17:00

Två år. Lång tid och kort tid på en och samma gång. Tidsperspektiven ser så annorlunda när det handlar om smärtsam sorg. Man kommer ihåg minsta lilla gest, sättet att andas men saknar den fysiska kontakten så oerhört mycket. Vill krama om.
Kramar till er!

Eva Wedberg

12 januari 2015 21:54

Ja, det är sant. En evighet om man tänker på allt som hänt de här två åren. Men ibland känns det som sekunder. Och den där längtan att få höra rösten, eller hålla handen kan bli lika stark som för två år sedan. Massor av kramar

 
Ingen bild

Jenny

18 januari 2015 14:42

Hej! Tack så mycket för dina tips om hur jag ska bemöta min vän som mist sitt barn.

Jag lider med er alla som mist era barn oavsett på vilket sätt.
Jag har köpt två armband ett för att stöta ungcancer och ett för att stötta suicide zero.
Kanske har jag berättat. Jag miste en vän genom suicid också. Det är 11 år sedan nu. I bland drömmer jag om honom. Jag tänkte inte på honom på många år. Vi var inte särskilt nära vänner. Han var tillsammans med min dåvarande kompis under några år. När det tog slut emellan dem miste vi kontakten.
För ett tag sedan tog jag en promenad. En promenad till kyrkogården för att se hans grav. Jag har inte förmått mig till det förrän nu. Jag hoppas de har det bra där de är nu.
Och jag tänker att vi alla borde se varandra lite mer kramas mer och njuta mer. Livet är här och nu. Jag tänker mycket mycket på dej och Helena! Vilken god människa hon verkar ha varit. Många många kramar

Eva Wedberg

22 januari 2015 21:28

Tack snälla. Jag håller med dig om att vi borde vara bättre på att ta hand om varandra nu. Säga fler snälla saker.
Jag tror vi är många som varit bekant med någon som tagit sitt liv. Även jag har naturligtvis stött på det tidigare. Men jag förstod inte förrän jag miste Helena vad det handlade om. Tack för att du stödjer Suicide Zero, för jag har lärt mig nu att det finns massor att göra för att minska antalet självmord. Ha det jättefint och än en gång tack för fina ord.
Kramar//Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se