Jag är mamma till tre barn; Daniel, Helena och Emilia. De föddes i den ordningen. Först Daniel och 19 månader senare kom Helena. Sen dröjde det nästan 8 år till innan Emilia gjorde entré.

Man kan nästan säga att vi haft två kullar. Det var en lång period när vi hade Daniel och Helena. Fina småbarnsår när vi åkte till Astrid Lindgrens värld och till Liseberg. Vi skjutsade till alla möjliga aktiviteter innebandy, gitarr, orientering och för Helenas del först och främst stallet.

När Emilia kom hade vi både småbarnsår och storbarnsår och tonårsår samtidigt. Fina år det också naturligtvis.

Helena hade längtat efter en lillasyster länge. Det var det hon önskade sig mest i världen.

När vi berättade för henne att det skulle komma ett syskon så var hon så lycklig så hon sov inte på hela den natten.

Inom familjen visste vi  tidigt att det var en syster som var på väg. Men eftersom man alltid är litet orolig för hur det ska gå (redan då, lång innan barnen föds börjar man oroa sig för dem)så bad vi Daniel och Helena att hålla tyst. Daniel som var nästan 10 var måttligt intresserad av hela grejen med en syster till så för honom var det inga problem att vara tyst. Men Helena var som sagt helt till sig. Hon pratade mycket om syskonet som skulle komma. Och folk i vår omgivning försökte få henne att berätta. Och det var inte lätt att hålla emot. En gång hade nån frågat om det var en bror eller syster och Helena svarade:” Det är en familjehemlighet—men hon ska heta Linnea”

Nu blev det inte Linnea utan Emilia hon fick heta. Och Helena älskade henne från första stund. Hon bar på henne, bytte blöjor, gullade med henne och körde henne i vagnen. Hon ville vara med Emilia hela tiden. Och känslorna var besvarade. Emilia var inte gammal när hon log mot Helena första gången och blicken följde alltid var storasyster var.

Så fortsatte det genom åren. Trots åldersskillnaden tillbringade de massor av tid tillsammans. De satt i Helenas rum och Helena lärde ut hur man sminkar sig eller spelade upp låtar som hon tyckte var bra. När Helena så småningom fick körkort åkte de på bilturer och när hon  skaffade lägenhet sov Emilia ofta över.

Även i de mest jobbiga tonåren när Helena avskydde allt och alla under en period så tog hon alltid hand om Emilia.

När Emilia blev tonåring och behövde tonårsstöd var det Helena hon vände sig till och man sade ibland att Emilia hade två mammor.

Helena kunde också ha synpunkter på kompisar Emilia umgicks med vilket sårade Emilia. Det hände att jag sade åt  Helena att backa litet så Emilia fick möjlighet att utvecklas på sitt sätt.

Samtidigt peppade Helena ofta Emilia och sade att hon var bra och att hon skulle tycka om sig själv.

Som personer var de inte särskilt lika. Helena var rastlös och ville alltid det skulle hända något. Emilia är mer lugn och eftertänksam. Emilia växte fort och var nästan en decimeter längre än Helena. Emilia gav sin åtta år äldre syster smeknamnet ”Shorty”

När Helena lämnade oss var det många som undrade hur hon kunde lämna oss alla. Kanske mest av allt undrade man hur hon kunde lämna Emilia.  

Om en månad fyller Emilia 16. Det har minsann inte varit lätt för henne att mista sin syster.  Det är fruktansvärt att drabbas av en så stor sorg när man är så ung. Men jag hoppas hon alltid bär med sig det de hade tillsammans Att hon ska känna att nånstans finns Helena med henne.

Jag hoppas också att hon ska komma ihåg att tycka om sig själv och att hon är bra. Precis som Helena brukade säga.

Psst. Emilia har gjort den nya headern till bloggen.