Jag har en känsla av att vi som drabbats av en stor sorg förväntas vara mer lagom än tidigare.

Lagom glad, lagom sällskaplig, lagom trevlig.

Inte förlora humöret, det kan tolkas som att man blivit mer labil. Om man brusar upp och blir arg är risken stor att man betraktas som en tickande bomb av sin omgivning. Som kan brisera vilken sekund som helst och skapa en olustig stämning. Och att man inte längre klarar motgångar utan bryter ihop och tappar humöret för minsta lilla..

Man får inte verka bitter eller missnöjd. Såna känslor kan bara komma utifrån att man upplevt en svår sorg. Man ska vara ödmjuk inför andra människor och deras liv. Om inte ”man kunde tro att hon skulle visa mer omsorg, har hon inte lärt sig något av det som hänt?”

Nej glad och trevlig ska man vara. Le och skratta så de runt omkring kan känna sig lugna.

Men inte för glad. Det kan verka desperat, hysteriskt. Folk kan tro att man balanserar på en skör tråd mellan skratt och gråt  och när som helst kan brista ut i högljudda snyftningar som gör att alla känner sig illa till mods.

Prata och vara sällskaplig. Men vara noga med att lyssna på andra. Man får inte framstå som självisk. ”Så många som ställt upp och fortfarande tänker du bara på dig själv.”

Uppmuntra när andra vill prata om problem.  Alltid ha tid. Komma ihåg det där lilla extra.

Alltid känna in de sociala koderna. Andra kanske kan missa hur man ska vara men för oss med den ”stora sorgen” är det mittfilen som gäller.

Inte vara omöjlig utan glatt tacka ja till bjudningar och ställa upp när det fattas en sekreterare i Samfällighetsföreningen.

Inte vara för sunkigt klädd men heller inte för uppklädd. Hel och ren. Och se till att hålla vikten, varken minska eller öka antalet kilon.

Å  andra sidan större självkänsla än nånsin. Det har inte längre samma betydelse vad andra tycker. Det kan ändå inte jämföras med det jag varit med om.. Jag har upplevt något av det svåraste som kan hända en människa och jag står här. Jag har klarat det. Jag behöver bara passa in när jag själv vill det. Ställa upp när det känns rätt för mig. Och försöka vara en så bra medmänniska jag kan.