Den här veckan har jag varit på Disputationsfest.

En nära blev medicine doktor med sin avhandling

Medicine management in municipal homecare; delegating, administrating and receiving.

Jag är glad för hennes skull och känner mig stolt över att hon gjort detta.

Detta är en vän som jag umgåtts med under många år. Vi har rest på semesterresor ihop familjevis och på senare år reste vi med döttrarna på tjejresor till solen.

Vi har läst på Komvux och gjort högskoleprovet, gått kurs för att lära oss baka som proffsen och vi har även engagerat oss i Civilförsvaret och i styrelsen för Samfällighetsföreningen där vi då bodde.

Kort sagt kan man säga att vi trivs tillsammans, har mycket att prata om och skrattar mycket ihop.

Jag har tänkt mycket på henne den senaste veckan när det varit aktuellt med disputationen.

Jag har också funderat över vänskap och vad den betyder för oss människor. Vänskap berikar livet och gör det roligare.  

Vänskap är lätt när livet flyter på. Det är när det stormar omkring som vänskap sätts på prov. Det är då det visar sig vad det är värt

När  poliserna som kom hem till oss med beskedet att Helena lämnat oss frågade de om det fanns någon vi kunde ringa.

Min vän och numera medicine doktorn en av de första som dök upp i huvudet.

Hon inte bara kom, hon stannade i flera veckor tills vi klarade oss någorlunda igen.

Hon fungerade som kurator, kock, servitris, chaufför, glädjespridare och administratör. Naturligtvis var vi också enade i sorgen, hon och hennes familj hade känt Helena lika länge som vi.

Det betydde oerhört mycket att hon fanns här. Och det har också betytt mycket för vilka vi sen var när vi reste oss igen.

Det var fler som fanns där på ett eller annat sätt för oss under den där mardrömstiden. De som reste långt i vintermörkret för att kunna stötta, de som dök upp med fika och mat, de som tog med oss ut på promenader. De som skickade böcker och brev. Listan kan göras lång.

Alla dessa betyder nåt alldeles särskilt nu. De var där för oss när vi verkligen behövde dem

Sen finns kanske också några som inte riktigt höll måttet. Som kanske inte vågade eller orkade.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra och jag dömer ingen. Jag är inte så säker på att jag själv hade kunnat vara stöd för någon i min situation. Det vet man inte förrän man ställs inför det.

Men jag vet att om  man har varit nere i det mörkaste tillsammans då skapar det speciella band för all framtid. Banden blir starkare med dem som fanns där men kan  också försvagas om man inte kan mötas i det svåra

Och extra rörd blev jag över att vår familj nämns i avhandlingen och dessutom Helena ”in beloving memory” .En fantastisk fin gest för oss och jag vet att Helena hade gillat det.

Helena och Åsa

Med familjen Craftman på Öland 2005

På Ö