Fy fan för att leva utan Helena. Orden kommer över mig plötsligt en dag när jag står vid spisen.
Fy fan för att leva utan Helena. Orättvisan över att detta hände oss. Orättvisan att hon inte fick leva slår mig återigen med full kraft. Efter drygt två år kommer det fortfarande över mig.
Världens bästa Helena, Hellan för de flesta, vår Stinta.

På ytan hade hon så mycket. Åtminstone trodde vi det. Men det hjälpte inte. Räckte inte. Hjälpen nådde inte fram. Vi visste inte vilka hennes behov var. Antagligen visste hon det inte själv. Men vi vet att ytan inte alls speglade det som fanns inuti henne. Det yttre vägde lätt när själen kraschade. Och ingen såg vad som hände.

Hon gick miste om nästan hela sitt liv och jag svär för jag saknar henne så mycket.

Vår 14-åriga katt Nizze har åter åkt på storstryk och vi var tvungna att åka till veterinären och få honom hopsydd. Nu går han omkring här delvis rakad,  han är sydd med blå tråd och och har två dräneringsrör som sticker ut. På håll ser det nästan ut som han har papiljotter.

Jag har skrivit om Nizze förut i bloggen. Han har alltid varit otursförföljd och skadat sig på de mest otroliga sätt och de akuta turerna till veterinären har blivit ett antal genom åren. Mer än en gång har jag trott att nu är det kört men han repar sig och han är nu alltså 14 år fyllda.

Helena har en kusin som är född samma år som henne som heter Terese. När det var något år gamla  fick de varsin likadan docka av sin farmor/mormor.

Det var en docka med tygkropp och med huvud, armar och ben i plast. Fästa med tråd i kroppen. Helena älskade den här dockan. Hon bestämde att det var en pojke och döpte den till Bolo. Det var hennes absoluta favoritleksak som följde henne vart hon än var under många år. Det där armarna och benen hade en förmåga att lossna titt som tätt och vi försökte hitta bättre och bättre tråd för att knyta fast dem. Utan nån större framgång. Ibland tappade Bolo nån kroppsdel utomhus och vi gick skallgång för att lista ut var den kunde vara. Helena klippte Bolo och försökte också bättra på färgen på Bolo med tusch vid nåt tillfälle vilket inte direkt förbättrade det redan skamfilade utseendet. Bolos sista "offentliga" framträdande var när Helena tog studenten och han försedd med blågula band fick hänga runt hennes hals.

När Helena sen lämnade oss och skulle ut på sin sista resa var Bolo en av de två saker jag skickade med henne. Det andra var ett par yllesockor, hon var alltid så frusen om fötterna.

De senaste dagarna när Nizze gått omkring är med sina stygn och sina dränage och sett eländig utså har vi pratat om att han påminner om Bolo. Skamfilad och lagad många gånger. Uträknad med alltid kommit tillbaka. Det känns liksom bra att göra den parallellen. Att prata om Nizze och samtidigt blir det en brygga till väldigt fina barndomsminnen av Helena. Nu och då. Minnena blir mer nära, mer verkliga. Och de blir en del av vårt dagliga liv, här och nu.

Jag svär fortfarande ibland för att Helena inte fick vara kvar hos oss. Men minnena som jag är oerhört tacksam för finns kvar och dem kan ingen ta ifrån oss.

Nizze, åter sydd

Helena med Bolo

Helena och Nizze

Bolo till slut