Idag har jag för första gången på länge gjort svängen förbi ”platsen”.   Jag satt där några minuter. Buskarna där har vuxit en del för övrigt ser det ut som förut. Ingenting, absolut ingenting visar att  just där förändrades livet en januaridag 2013. Hur är det möjligt att inga tecken finns kvar? Något så omvälvande borde lämna avtryck i naturen för lång tid framåt. Ingenting skulle kunna växa där. En krater eller ett berg borde ha uppstått ur kraften av det oerhörda som hände.

Jag åkte senare vidare förbi Helenas lägenhet. Jag såg att kökslampan hänger kvar. Den som hon köpte ett par månader innan hon lämnade oss. Vi gav den till killen som köpte lägenheten. Men idag kände jag hur femåringen i mig kom fram och jag tänkte surt: ”Det är Helenas lampa, och Helenas kök”

Åh, vad skulle jag inte ha gjort för att få ställa bilen på gästparkeringen, svära över hur trångt det var och sen gå in till Helena och dricka en kopp kaffe med henne.

Att längta efter Helena liknar ingen annan längtan jag varit med om. När jag längtar efter mina andra barn och familj så är det förenat med en förväntan över det vi har möjlighet att uppleva tillsammans.

Jag kan sakna vissa perioder, semestrar, ställen jag bott på i mitt liv, längta tillbaka men ändå inse att då var då och nu är nu.

Jag kan sakna min pappa som dog för drygt tjugo år sedan. Det finns fortfarande saker jag skulle vilja berätta för honom. Men jag vet också att han levde ett långt liv. När det var dags somnade han in och det kändes naturligt och ganska fint..

Att längta efter Helena har inget bitterljuvt eller tjusigt i sig. Det var inte dags för henne att lämna oss och inte ett dugg naturligt.

Det är bara en ren längtan som känns i hela kroppen; varje ben, varje muskel,  varje cell.  En längtan med alla sinnen. En längtan efter det som var och allt vi går miste om tillsammans. En längtan efter att höra hennes röst, att få ett telefonsamtal.  Att känna henne dra fingrarna genom mitt hår. Höra hur hon klappar med händerna så högt så man vrålar att hon ska sluta. Bli galen på hennes tjat.  Längtan efter att se henne framför sig, att ha henne bredvid sig vid matbordet. Längtan efter att se henne bli äldre.

En längtan som inte går att lindra eller minska på. Bara hitta sätt att förhålla sig till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...