Det finns vissa dagar man ser fram emot eller bävar inför mer än andra.

Idag är en sån dag som jag gjort litet av båda - men mest bävat.

Det är nämligen min födelsedag. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att fira den. När jag var liten var jag mest besviken för att jag inte blev firad i skolan och sen kunde jag inte ha kalas för alla kompisar var bortresta. Numera tycker jag det är trevligt att bli ihågkommen, få några presenter och äta tårta även om det sällan blir nåt jättefirande.

Och precis så har min dag varit idag och jag är jättenöjd.

Men jag har som sagt också bävat inför den. En del för att jag fyller 55. Helt plötsligt är jag närmare 60 än 50. Ojojoj, det låter inte klokt. Och när man tänker i perspektiv att 10 år framåt så ska jag gå  i pension då känns det inte alls långt borta.  Å andra sidan ålder kan man inte göra nåt åt, bara försöka leva ett så bra liv som möjligt.

Det jag mest bävat för med den här dagen är ändå inte hur gammal jag blir eller hur jag ska fira utan det faktum att det idag är 2½ år sen Helena lämnade oss. Om min ålder är obegriplig så är det på samma sätt när jag tänker att det gått 2½ år utan henne.

2½ år sen den där förfärliga kvällen och natten när livet förändrades för alltid. Var har den tiden tagit vägen?  Och hur har vi klarat oss den här tiden?

Datumet den 12 har varit laddat ända sen den dagen och naturligtvis blir det extra laddat vid årsdag och även halvårsdag. Liksom det känns litet extra om den 12 infaller på en lördag som den gjorde 12 januari 2013.

En del av mig är tacksam för att fler och fler dagar ligger emellan nutid och 12 januari 2013. En del av mig blir förtvivlad över det. Hon står liksom kvar där på stationen, ständigt 21 år, och vi andra fortsätter framåt.  Ibland känns det väldigt nära och sårbart och ibland kan jag nästan känna att hon är en saga vi en gång fått uppleva men jag har svårt att tänka in henne i vårt dagliga liv. Sen finns hon ju så klart med ändå och påverkar våra liv, oändligt älskad och saknad, men äldre än 21 blir hon aldrig.

En sån här dag blir det så tydligt att livet är starkare än döden. Det känns helt Ok att fira födelsedag och att glädjas åt att bli ihågkommen. Jag hade såklart velat ha henne med på kalaset, det hade varit det rätta. Men hon är inte här och då måste vi göra det bästa av det liv vi har. Och antagligen är det det bästa vi kan göra för dem som lämnat oss. Att leva ett så bra liv som möjligt. För deras och vår egen skull.

 

Sara Norrwing

13 juli 2015 11:59

Hej Eva, jag blir fortfarande lika berörd av att läsa din blogg och förstår hur stark du är. Den andra bilden med hästen minns jag väl, det var en kul sommar och jag minns hur galet stor vi tyckte den hästen var och att min lilla shetlandsponny jag hade som sköthäst var så kaxig mot den trotts att han inte ens nådde upp till magen på den där. Jag minns att vi kom dit en gång och både Tornado och Zorro stod nöjt utanför hagen där de hade hittat en stor höbal.

Jag tänker fortfarande på henne nästan varje dag, i helgen ska jag ut i stugan med Emilie och Romina som jag också umgick med när jag var liten och jag kan inte låta bli att tänka på att hellan borde vara med och tänka på de gånger hon faktiskt var med ut i stugan.

Ta hand om er och krama om familjen från mig

Eva Wedberg

16 juli 2015 16:21

Tack Sara!
Ja ni hade mycket skoj med hästarna. Jg förstod ju aldrig riktigt tjusningen :-).
Och jag minns era turer till stugan. Härliga minnen som ju finns kvar.
Ni får ha det bra du och tjejerna.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...