Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

Jag, Marie, Stina och Alfred