Stackars bloggen har en tynande tillvaro numera.

De senaste månaderna har jag haft så dålig inspiration att skriva.

Det känns som jag skrivit så mycket om Helena, hennes liv och livet efter henne, så jag känner tömd för närvarande.

Det finns annat jag skulle kunna skriva om, sånt som inte handlar om Helena och suicid.  Men bloggen finns av just    den anledningen, så det skulle kännas konstigt om jag gjorde inlägg  om  mat eller hem eller nåt annat.

Jag jobbar med stort engagemang vidare  kring frågor som gäller psykisk ohälsa och förebyggande av självmord.

Jag tror jag kommer att hålla  på med det för lång tid framöver. Det finns så mycket att göra. Och jag är skyldig Helena det.

Men tiden vill inte riktigt räcka till för bloggen. Kanske är det som tonårens dagböcker. När man går tillbaka och läser kan man först tro att livet bestod av en aldrig sinande ström av olyckliga förälskelser. Men så var det naturligtvis inte. Man skrev helt enkelt mer när livet kändes tufft och man behövde få skriva av sig, få ur sig det som var jobbigt. ”Kära dagbok” blev en bästis som alltid fanns när man behövde.

Numera är det ”kära blogg” men till viss del är syftet detsamma, att sätta ord på känslor när livet känns tungt.

När det lättar så är behovet mindre att skriva. Och kanske är det så. Livet känns helt enkelt litet lättare nu. Energin är större och livslusten har återvänt.

Alla som upplevt stor sorg vet att sorgen alltid finns kvar men med tiden kommer det andra saker i livet som sorgen får lämna plats för.

Jag vet att det inte är över med de tunga dagarna. Efter närmare 2 år och nästa 9 månader har jag lärt mig att det går i vågor. Utan minsta förvarning kan sorgen slå till med enorm kraft igen.

Men de goda tiderna tänker jag unna mig. Det har jag all rätt att göra.

Här på landet i Tierp tillbringar vi mycket tid.

Jag och Stina från Suicide Zeros styrelse i Katarina kyrka 10 september - internationella suicidpreventiva dagen

Det brann 1531 ljus, ett för varje person i Sverige som tog sitt liv i Sverige 2014.