Älskade Stinta!

Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu. 

Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen. 

Din faster och farmor dog i början av april med några års mellanrum.

7 april  2017 var det en galning som fick för sig att stjäla en lastbil och köra i full fart på Drottninggatan.

Och i år är i stort sett hela världen lamslagen av ett virus.

Så du får ofta konkurrens om uppmärksamheten på  din födelsedag. Det hade du nog inte tyckt om, du som helst ville stå i centrum.

Idag har det gått 29 år sen den fantastiska vårdagen du såg dagens ljus.

Jag tänker inte så mycket på hur många år du skulle fyllt, hur många år som gått sen du kom till oss. Men jag minns för alltid känslan när du kom. Den totala lyckan och den omedelbara kärleken som föräldrar känner för sina barn.  Det var många barn som föddes i Södertälje den här dagen och det var fullt överallt. När vi lämnade förlossningen fick vi vänta flera timmar i korridoren innan det fanns någon ledig plats på BB. Jag satt på en säng med dig inlindad i en filt bredvid. Det var tröttsamt och obekvämt men det gjorde inget för du hade kommit till oss.

Och jag tänkte nog aldrig nåt annat än att du skulle stanna för alltid.

Jag inser med tiden att det här med hur många år du skulle varit eller hur länge du varit borta spelar allt mindre roll.

Jag hade länge "milstolpar" när jag tänkte att när de passerat skulle du kännas längre bort.

När januari 2013 övergick i februari, till en månad du inte var med. När 2013 övergick i 2014 till ett år du inte var med.

När 2019 blev 2020 och ett decennium du inte finns med. 

Men du är lika borta hela tiden.  Det har du varit alldeles för länge.

Vardagen utan dig fungerar numera bra. Det gjorde den inte den första dagen, första månaden eller första året. Kanske inte ens de första åren. Så ur den synvinkeln är tiden mera en vän.

Ibland kan jag känna mig så sorgsen över allt du missat de här åren. Resor, jobb, hänga med familj och vänner, bli vuxen på riktigt. Och mitt hjärta kan nästan brista när jag tänker på att du som alltid hade den senaste modellen av telefon aldrig kan äga en senare modell än den Iphone 4  du var så stolt över men som nu är hopplöst omodern.

Vi klarar oss Helena, det gör vi. Vi har det bra. Men vi saknar dig så otroligt mycket.  Det spelar ingen roll hur lång tid det går utan dig. Vi kommer alltid sakna dig lika mycket. Det är så fel att du inte är här. Och särskilt idag skulle du varit här och firat din 29-årsdag med oss.

Jag återanvänder bilden från din 18-årsdag igen.