catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 20 juli 2014 19:39

Jag har haft första semesterveckan.

Den har varit precis så som jag vill att det ska vara när semestern är som bäst.

Jag har varit hemma en hel del; läst, vilat, badat, promenerat och fixat.

Jag har också gjort mindre resor och utflykter. Vi gjorde en dagstur till Dalarna och träffade släktingar.

Jag och Daniel var i Jämtland ett par dagar, i  min brors stuga. Vi passade på att hälsa på mamma och ta med henne på en rundtur runt Storsjön. Även i Jämtland träffade vi flera släktingar

Idag har jag och Tommy varit vid Dalarö och paddlat havskajak. Det var första gången jag provade det. Jag tycker om att vara på sjön och är ganska duktig både på att ro och paddla kanot. Det här var dock litet annorlunda. Det var lättare att styra än en kanot eftersom det finns roder som man sköter med fötterna. Men kajaken är mycket mer vinglig. Dessutom var vi nu ute på havet med en relativt kraftig vind och svallvågor från större båtar.

Jag är också ganska ovig så det var visst problem att komma i och ur.

Men vi hade faktiskt roligt och en härlig dag i solen.

Jag har lagt till en ny kategori inför det här inlägget : Det nya livet.

Jag känner att vi till viss del börjar hitta våra nya roller. Även om saknaden och även sorgen finns där fortfarande så finns en annan framtidstro och förmåga att se framåt med förväntan.

Den senaste veckan har visat på det. Jag har kopplat av och njutit av tillvaron. För första gången sen vi förlorade Helena kan jag stundtals känna total frid och ro.

Det är fortfarande tomt efter Helena och jag undrar ofta vad vi skulle gjort nu om hon varit här. Senast igår åkte jag förbi korsningen där man svänger av till hennes lägenhet och jag önskade så  att jag kunnat åka till henne och fika. Jag tänkte så starkt på det att jag nästan kände att det var möjligt.

Vi tycker om att prata om saker vi gjorde med henne på ett "naturligt sätt", inte med tårar utan med glädje.

Idag när vi åkte hem från Dalarö åkte vi förbi stallet där hon red med Anna under flera år. När vi åkte där pratade vi om det och att hon ofta övningskörde dit med Tommy.

Litet senare åkte vi genom en by där hon och Tommy varit och köpt hö till hästen Dream, han pekade ut huset för mig. Och vi pratade om hur det kom sig att det varit just där och köpt hö, vem de köpt av och så vidare. Bagateller naturligtvis, sånt som bara dyker upp i tankarna

Det känns så fint att kunna ha henne med på det sättet, med minnen som ingen kan ta ifrån oss.

Och så sorgligt att vi inte får möjlighet att skapa fler minnen med henne.

    


Av Eva Wedberg - 14 juli 2014 19:02

Idag  är det 3 år sedan Max kom till familjen. Eller rättare sagt sen han kom till Helena.

Den 14 juli 2011 var en solig,  varm dag, precis som idag.

Jag och Helena klev upp tidigt för vi hade bestämt att hälsa på Emilia på fotbollsläger i Borlänge. Vi hade Milo med oss.

Efter några kilometer blev vi stoppade av polisen i en kontroll och jag fick blåsa.

När vi kom till Hedemora ett par timmar senare blev jag stoppad igen för jag hade kört för fort och fick en böteslapp på 1500 kr. För säkerhets skull fick jag blåsa igen. Jag förklarade för polisen att det var andra gången den dagen ( och fortfarande inte lunchtid) och han svarade att om jag blåst för några timmar sen så var det väl knappast troligt att jag hunnit supa mig full på den tiden. Som om det nånsin funnits risk för det.

Sen visade det sig att registreringsskyltarna som jag anmält stulna ett halvår tidigare fortfarande stod som stulna och att det i polisens register såg ut som att jag åkte falskskyltat. Så då fick jag följa med och sätta mig i polis-picketen en halvtimme eller så när de undersökte det.

Helena var alldeles förskräckt över vad jag hade för mig. Resten av resan gick dock utan problem. Vi hann se en match när Millan spelade och hon gjorde mål. Vi stannade till i Avesta vid Dalahästen och var in i en souvenirbutik.

Vi hade en så    mysig heldag tillsammans. Vi hade radion på i bilen och lyssnade på musik. Vi pratade och diskuterade och försökte hjälpas åt att läsa vägskyltarna. Och vi skrattade MASSOR!!!


Ungefär när jag satt i polispicketen fick hon MMS, föreställande en en söt 6-månaders Max som riskerade avlivning om han inte fick ett nytt hem snarast. Naturligtvis kunde vi inte motstå det och på kvällen när vi kom från Borlänge åkte vi för att titta på honom. Det blev kärlek från första stund från Helenas sida och han följde med oss hem i bilen direkt.

Långt senare fick vi veta att han egentligen Mikey men då var han liksom redan Max för Helena. Och han fortsatte vara hennes ögonsten

Helena hade haft honom nästan precis ett och ett halvt år när hon lämnade oss.

Det innebär att nu har han varit hos oss längre. Det är ändå hon som är hans matte, precis som hon är Ronjas  matte.

Men visst är det konstigt med tiden. Jag upplevde att Helena hade Max så länge. Jag upplever att han varit hos oss mycket kortare tid. Ibland känns det så oerhört länge sen Helena var här. Och ibland känns det alldeles nyss.


Max idag

Max och Helena

 

Av Eva Wedberg - 11 juli 2014 19:00

Älskade vännen!

Imorgon har det gått ett och ett halvt år sen du lämnade oss.

Idag är det ett och ett halvt år sen sista gången vi sågs.

Ett och ett halvt år.

18 månader.

Imorgon är det lördag, liksom den 12 januari 2013 var en lördag. Det fungerar väl så med datum, veckodagar och tid att om den 12 januari är en lördag ett år så är 12 juli en lördag nästa år. Om det inte är skottår.


Fortfarande saknar jag dig så mycket. Stundtals nästan mer nu än i början.

Samtidigt uppstår ibland små mikrosekunder då det känns overkligt att du funnits med - det är de värsta stunderna.

Jag glömmer dig såklart aldrig. Du finns med hela tiden. Ibland tänker jag på saker vi gjorde tillsammans, ibland funderar jag på var du är nu och om du kan se mig.


Vad skulle vi gjort idag om du varit kvar hos oss. Hade du ringt mig lika ofta ? Jag tror jag saknar dina telefonsamtal mest av allt. De var en så stor del av vår vardag tillsammans.


Mina ögonbryn ser hemska ut nu när du inte noppar dem längre. Däremot har jag hittat en bra frisör som färgar och slingar håret så det är rätt ok. 


Igår hade jag ett avtalat möte med en finansrådgivare. Du vet en sån som berättar för en hur man bäst förräntar sina pengar och får så bra pension som möjligt. Hon frågade hur många barn jag har. Jag sade att jag har tre barn men att du tyvärr inte finns här längre.Trots det skrev hon utan att tveka alla era namn och födelseår på mitt personkort. Jag skulle kunna bli kund där bara av den anledningen.

Och Helena, jag satsar på pension och en bra pensionärstillvaro nångång i framtiden. Jag längtar efter dig och det kan aldrig bli riktigt bra igen, det kan det aldrig bli när man inte har alla sina barn hos sig.

Men livet är ändå gott på många vis och jag har mycket att vara tacksam för

Jag har valt livet, precis som jag vet att du hade gjort om du kunnat välja. 


Imorgon är det min födelsedag, den andra utan dig. Jag ska baka den obligatoriska jordgubbstårtan som jag gjort i alla år. Daniel undrade om jag ska ha vaniljkräm och jordgubbar/grädde som fyllning.  Självklart, det går inte att ändra på.

Imorgonkväll  kommer också  Emilia hem från England där hon varit i tre veckor så vi ska hämta henne på Arlanda.

Det ska bli så roligt att hon kommer hem. Hon har aldrig varit borta så länge förut


Nu ska jag sluta skriva och istället ta en promenad med Ronja. 


Jag skriver snart igen.

Puss då/

Alltid din mamma

 









Av Eva Wedberg - 8 juli 2014 22:08

Den närmast tropiska värmen vi har här i Stockholmsområdet suger kraft. Jättehärligt med värme och att kunna sitta ute till 22 på kvällarna . Men så mycket annat orkar åtminstone inte jag. Och det är väl så det ska vara.
Här kommer iallafall en bild på ett inlägg jag skickade in till Febe-nytt . Vill ni läsa hela tidningen så gå in på www.Febe.net

Av Eva Wedberg - 3 juli 2014 21:51

Jag lyssnade på Johan Cronemans Sommarprogram.

Johan Croneman är krönikör och filmkritiker i bland annat DN.

Han är otroligt duktig med pennan, slagfärdig och rolig och ibland närmast oförskämd.

Men alltid läsvärt i mitt tycke.

Även hans sommarprogram var väl värt att höra på.

Dock något mer allvarligt än hans krönikor.

Han berättade bland annat att han under hela livet haft depressioner som återkommit ungefär vart tionde år.

Dn första depressionen kom när han var 12, nästa 22, sen 32 och så vidare. Nu är han 59 och hoppas slippa nästa som bör inträffa om 3 år.

Vid 22 hade han en djup depression och han beskrev i programmet på samma gång hur det kändes och varför han drabbades just då. Eftersom Helena lämnade oss några månader innan sin 22-årsdag lyssnade jag litet extra.

Johan Croneman beskrev det  ungefär såhär:


-"Att vara ung vilsen 20-22 är förmodligen den värsta perioden i livet (en mans liv). Inget som är, bara nåt man inte fattar som har varit.

Något har tagit slut, långt där framme finns något som man inte ens längtar efter."


Jag tycker det är en klockren beskrivning av den vilsenhet och känsla av meningslöshet som kan drabba och som kan vara så svårt att hantera.


Man kan känna sig som ett ensamt hus långt ute på en kobbe

    


Av Eva Wedberg - 2 juli 2014 10:45

Jag har varit bortrest några dar. Befunnit mig i behaglig radioskugga sen i lördags.
Inget internet, Facebook, TV, radio.
Stundtals telefon och sms (inga mms).
Om ni inte gjort det på ett tag så prova att vara utan några dar.
Opraktiskt, visst. Vi lever i en tid när vi läser tidning, kollar vädret, bokar biljetter och så vidare genom nätet och vi är vana att alltid bli nådda och att nå andra.
Men det är också så vilsamt att koppla bort så gott som allt, inte ens fundera på att trycka på telefonen hela tiden för det händer inget ändå.
Svårt också, även jag är inne i det.
Det blir så tydligt vilken stress vi lever i när vi ständigt är uppdaterade och online.
Nu är jag på väg hem och ska jobba ett tag innan "riktiga" semestern.
Förra veckan gav jag mig själv en sommarpresent. Jag gick en skrivarkurs. Bara för mitt höga nöje. Vi var 8 personer i varierande åldrar och yrken som hade kurs på eftermiddagarna. Vi skrev massor, läste upp för varann och skrev igen . Det var så väldigt roligt att bara skriva det som poppade upp i huvudet. Och att de andra skrattade för att jag skrev roligt.
Jag tycker jättemycket om att blogga och det är en viktig del i mitt liv.
Men det var också befriande att befinna sig i ett sammanhang där ingen annan visste om min sorg och jag kunde koncentrera mig på "det andra livet"

[Bild]

[Bild]

Av Eva Wedberg - 26 juni 2014 22:29

Hur mår du?

Hur är läget?

Annars då?

Jämna plågor?

Ni vet dessa och hundratals andra hurtiga sätt att hälsa på den man möter.

Och svaren: 

Bra

Synd att klaga

Det knallar och småpringer.

Huvet upp och fötterna ner

.....och så vidare.

Det är nästan ingen som förväntar sig nåt annat än ett hurtigt svar. 

För det är oftast en hälsningsfras.

Man har ingen tanke på att ta reda på hur det förhåller sig.

Om den som får frågan försöker säga nåt annat så pratar man fort förbi  det. För att inte riskera att det blir jobbigt.

Jag är på samma vis så jag pekar inte ut andra.


När vi förlorade Helena hände så det totalt motsatta. Om nån frågade hur vi mådde eller hur läget är så förväntade man sig faktiskt en lång dragning över hur vi kände oss, vad vi tänkte på, eventuella läkarbesök och kuratorkonsultationer.

Kort sagt frågan  Hur mår du? fyllde sin funktion. 

En del följde också upp med Det är väl en dum fråga, jag förstår att det inte är bra men jag vill gärna veta hur det egentligen förhåller sig.


Den som frågade hade alltid tiden eller tog sig tiden att lyssna på svar. Och jag hade tiden och behovet att berätta hur jag egentligen mådde.


Nu har det snart gått 1½ år. Det har hänt mycket. Sorgen är inte lika påtaglig, det nya livet börjar forma sig.

Samtidigt blir jag aldrig riktigt den jag var innan.

Jag kan nu känna mig litet osäker på hur jag ska agera när nån frågar hur jag mår.  Jag befinner mig i ett mellanläge känns det som.

Jag svarar oftast ett snabbt Bra! Om blicken från den andra dröjer kvar på mig brukar jag tillägga "Så bra man kan förvänta sig".

Nuförtiden är det inte alltid jag har behov av att stanna upp och redogöra för mitt känsloläge heller utan det kan var skönt ibland att bara svara mekaniskt. Även om jag alltid uppskattar när andra bryr sig.

Och jag HAR blivit bättre på att åtminstone försöka lyssna till om den andra verkligen mår bra eller om han/hon svarar det lika mekaniskt som alla andra.



Av Eva Wedberg - 23 juni 2014 12:25

Så har vi då firat midsommar för denna gång.
Sommarsolståndet har passerat och nu blir dagarna kortare. :-).
Det blev en trevlig midsommarafton precis som jag hoppades. Vi fick dock hoppa över 5-kampen. Ingen kände sig manad att gå ut och tävla i kylan.
Viktigast i helgen var dock att Emilia äntligen fick åka iväg på språkresan till England. Den bokades i oktober och igår bar det iväg. Förväntansfullt och nervöst för oss alla tror jag.
Jag hoppas och tror att det blir en toppenresa.
Jag räknade ut att det är 527 dagar sen Helena lämnade oss.
527 dagar utan henne, 527 nätter utanhenne.
527 dagar av längtan.
Om ni har barn i tonåren har ni säkert sett filmerna om Shreck. Träsktrollet som mot alla odds får prinsessans hjärta och de lever lyckliga i alla dagar.
I en av filmerna är det en ond trollkarl som tvingar Schreck att ta bort en dag i sitt liv. Den onde ser till att det blir dagen Schreck föddes. Som en följd av det finns ju inte Schreck överhuvudtaget.
En banal historia kan tyckas men den visar att alla dagar är beroende av varandra.
Fick jag välja en dag att ta bort skulle det tveklöst bli 12 januari 2013.
Men jag har ju ingen aning om hur den 13, 14 och så vidare blivit.
Nånstans tar man det för självklart i tanken att om hon bara klarat den 12 så hade det löst sig och faran vara över.
Det kan jag inte veta naturligtvis.
Men statistiskt sett är chansen 90 procent att hon klarat sig.

Bilder i tur och ordning
Oanvända 5-kampsprylar.
Midsommarbukett.
Någon har suttit och skrivit.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards