catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 5 juni 2014 19:33

         Idag känner jag mig stark och glad och vill gärna skriva ett inlägg som förmedlar det.


Kaj Pollack har skrivit en bok och länge rest runt med en föreläsningserie som heter "Att välja glädjen".

Jag har både varit och lyssnat på honom och boken finns i min bokhylla.

Den innehåller en hel del som sagts många gånger förut; att man ska lyssna på sig själv och göra det man mår bra av.

Där finns också en hög med övningar man kan göra med sig själv för att man ska lära sig skapa ett bättre liv och förstå sina medmänniskor.

Som exempel

"All rädsla är en bön om hjälp"

"Ingen kan såra mig utan mitt medgivande"

"Det är min tankar om det som händer mig som bestämmer mina känslor"

och

"Mina möjligheter att känna frid, glädje och lycka är något jag kan påverka"


Allt det här kan väl av för vissa te sig som provocerande floskler, och det kan även jag känna ibland.

Allra mest tycker jag nog om boktiteln: Att välja glädje.


Jag är övertygad om att vi har möjlighet att påverka hur vi arbetar med vår sorg, hur hårt vi än drabbas.

Det är inte så att vi kan välja att vara glada när vi slits itu av sorg och saknad.  En sorg efter någon som vi egentligen inte skulle kunna leva utan.

Det vi däremot kan påverka är att inte känna dåligt samvete över att vi skrattar och är glada.


Vi behöver inte ha dåligt samvete mot dem vi mist, de vill inte att vi ska vara ledsna. Att vi skrattar ger oss kraft att orka med de dagar när vi gråter.

Jag har aldrig känt att det har varit fel av visa glädje, om jag känt det. Och konstigt nog har det parallellt med sorgen också funnits mycket att skratta åt. Ibland har jag tänkt litet trotsigt att Helena får tåla det, när hon nu kände att hon måste lämna oss. Men mest har jag känt att hon nog ler med oss, var hon nu än är

Inte minst har jag skrattat vid minnen av henne; saker hon gjorde, uttryck hon hade, tanken på hur hon skulle reagerat i vissa situationer om hon varit med.

Jag har heller aldrig bekymrat mig över vad andra ska tycka om hur jag beter mig i min sorg.

Mitt bekymmer är att jag miste Helena, inte hur andra bedömer mig.


Det dröjde i och för sig innan det där djupa skrattet kom tillbaka. Det var mest leenden och korta "frustningar".

Samma kväll som Helena lämnade oss var det någon som läste högt från  SPES hemsida. där stod bland annat att en dag skulle vi skratta igen, ett skratt som börjar från tårna och sprider sig i hela kroppen. Jag minns att när jag hörde det den kvällen så tänkte jag att det gäller andra, men jag kommer aldrig att känna sån glädje igen.


Men närmare 8 månader senare, i början av september hände det. Det var en fånig bagatell, nån sade något som blev så roligt i sammanhanget. Och jag skrattade, och skrattade. Tårarna rann, jag tappade nästan andan och det kändes som jag aldrig ville sluta. Jag ville bara stanna i det där skrattandet för det var så befriande att det var tillbaka.

Jag tänker ganska ofta på den där dagen i september. Jag har skrattat många gånger efter det men just den gången knäckte jag liksom koden till glädjen igen.

Jag visste säkert att den riktiga glädjen fanns nånstans, trots att sorgen fortfarande var och är stark, och det var så befriande. 



ANNONS
ANNONS
Av Eva Wedberg - 2 juni 2014 22:15

  

Igår när jag kom till Helenas grav upptäckte jag att någon ställt dit en jättebukett med vita rosor och förgätmigej samt en liten plastfigur föreställande en bröllopstårta.

Det fanns ingen hälsning eller något namn men jag tror mig ändå veta ganska säkert vem som  ställt dit det och varför.

En nära vän till Helena gifte sig i helgen och jag råkar veta att den  brudbuketten innehöll just vita rosor och förgätmigej.

Jag blev så rörd av den fina gesten mot Helena. Att hon fanns med i tankarna hos vännen även på den lyckligaste av dagar.

Tårarna rann när jag stod där och betraktade buketten. Till viss del var det av sorg över att Helena aldrig kommer att stå brud och ha en brudbukett.

Men mest rann tårarna för just för att Helena fick vara med och ta del av glädjen även om hon inte fysiskt fanns där.



Helena har, trots det relativt korta liv hon fick, gjort avtryck på många i sin omgivning. På sitt sätt finns hon fortfarande med i mångas vardag fast hon inte är här

Vi som kände henne och kom i kontakt med henne har alla vår egen bild av Helena och sin egen sorg.

När vi förlorade Helena fick vi många råd om hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle göra för  att  oss igenom sorgen.

En del råd var bättre än andra.

Två som verkligen hjälpt och som jag försökt ta till mig är

  1. Sorgen går aldrig över.   

Det kan tyckas hopplöst, särskilt i början av sorgearbetet, att tänka att detta går aldrig över. Men med den vetskapen kommer man igång med att orientera sig i det nya livet mycket fortare. Man behöver inte vänta in att sorgen ska gå över, eftersom den aldrig gör det. Och på ett paradoxalt sätt känns det lättare när man inser det för det blir liksom tillåtet även för annat.


  1. Ni har inte ensamrätt på sorgen.

Alltså, vi som föräldrar eller närmaste familj har inte facit på hur sorgen ska se ut. Vi ska också vara medvetna om att andra som kände Helena, kanske skriver på Facebook eller besöker hennes grav, inte gör det för vår skull. De gör det utifrån sin relation till Helena. Den vän, kusin, kollega, barndomsvän de saknar.


Jag försöker tänka på det  när någon gör något för Helena. Jag uppskattar det och blir glad. Men det är  för Helenas skull jag är glad.

Jag har fått så mycket omtanke och hjälp det senaste 1½ året och det är jag tacksam för, för min egen skull.

Men sorgen efter Helena är unik för alla som kände henne och jag har inget facit på hur den ska se ut.


Även om det värmer mitt mammahjärta när jag märker att hon är älskad och saknad för den hon var.

Och jag är oerhört tacksam Helenas skull över den fina buketten.


Den här låten har jag haft med förut i min blogg men jag tycker den passar bra till det här inlägget.


 


Av Eva Wedberg - 30 maj 2014 10:52


Häromdagen, för en bråkdels sekund, var jag på väg att ringa Helena.

Jag läste något som jag ville dela med henne. Ivrigt började jag se mig om efter telefonen.  Adrenalinet steg en aning, så som det gör när man är glad och känner entusiasm inför något man precis ska göra. Man ser fram emot vilken reaktion det kommer att bli hos den man berättar det för.

Då kom verkligheten ikapp mig.

Jag sjönk ihop litet övergivet.

Tänk att hjärnan fortfarande kan spela såna spratt. Är det ett skydd vi har i vårt undermedvetna? Eller är det vanan som inte släpper?

Jag tyckte ändå det kändes bra, för en sekund kändes världen som den skulle.


Vad var det då jag läste som jag ville prata med Helena om.

Ja, i verkliga livet är det sällan de stora frågorna som berör mest utan de vardagliga.

I det här fallet handlade det om att jag läste på Intranätet på mitt jobb att vi ska byta kaffeleverantör.

Och hur kan jag då koppla det till Helena?

Jo, en av Helenas närmaste vänner  jobbar hos leverantören i fråga (L---, om du läser så känner du igen det här).

Vännen har jobbat där ganska länge och hade möjlighet att köpa sekunda varor därifrån och en del av det gav hon till Helena i present.

Oftast var det enda felet att förpackningen var trasig. Kaffet var det inget fel på.

Det är en liten, nischad kaffeleverantör med flera exklusiva kaffesorter.

Så Helena hade alltid ett flertal olika kaffesmaker  i skåpet som hon älskade att visa och att bjuda på.

Ofta skrattade vi och skämtade åt hennes ”dyrkaffe” .

För ingen av oss var någon vidare finsmakare så vilket kaffe vi än drack så tillagades det i vanlig kaffebryggare och dracks i stora muggar.


Så enkelt kan en notis i ett intranät  sätta igång en rad av minnen.


 

Av Eva Wedberg - 26 maj 2014 20:02


Jag fick ju inte med några bilder igår så de kommer här.


Emilia gulliga kattflicka Sam, det bästa beslutet vi tog förra året var att skaffa henne  


 

Långa svansen

 

En kärlekspelargon

 


En solros till Helena

    


Det jättefina halsbandet som jag fick av Daniel

 


En "selfie" med samma motiv.

 

Av Eva Wedberg - 25 maj 2014 21:44

Morsdag.

Jag har inga som helst minnen av Morsdag förra året.

Jag har för mig att vi var på konfirmation och att det aldrig var aktuellt att fira. Jag tror inte ens att jag reflekterade över att det var Morsdag.

Men i år gick det inte att undvika. Skulle vi fira eller inte? Är det rätt att fira när jag inte har alla barn här?

Som tur är har jag kloka barn som helt enkelt bestämde att vi skulle äta tårta idag och att morsdag visst skulle uppmärksammas.

Så det har vi gjort. Och även tagit en tur till svärmor med tårta.

Jag fick en så fantastiskt fin present från Daniel; ett halsband med ett hjärta där barnens namn var ingraverat; Daniel, Helena, Emilia.

Jag känner mig så rörd och tacksam över den omtanken.


Jag tror att det kan vara så att i vissa fall har man STÖRRE behov av tidigare att fira vissa dagar.

Kanske för att man vill förvissa sig om att världen är normal och bra och fortfarande snurrar på.

Medan man i andra fall vill glömma allt vad traditioner heter.

Båda är nog olika sidor av samma mynt. Det är ett sätt att hantera det nya livet.


För övrigt den här veckan har det varit mycket hundpromenader. Maken har varit på traditionsenlig motorcykelsemester så allt med hundarna föll på mig. Det har gått bra, även om det är ganska jobbigt naturligtvis. Man hinner inte så mycket annat än att jobba och ta hand om dem.

Men nu är han hemma igen och i helgen har vi fixat i trädgården. När vi orkat, värmeböljan har tagit på krafterna.

Jag tycker det är så roligt att handla blommor och sätta i krukor. Jag är dålig på att planera vad jag ska plantera så jag handlar det jag tycker är fint. Ingen särskild färgton eller tema. När jag kommer hem upptäcker jag ofta att jag köpt alldeles för mycket.

Jag brukar lyckas hålla dem vid liv fram till semestern ungefär och sen missar jag att vattna.


I fjol blev det bara några få krukor och halvhjärtade planteringar. Det tog jag igen i år med råge.

Det är så härligt att känna entusiasm över saker igen.


Jag har också gjort min medborgerliga plikt och röstat i EU-valet.

Jag tycker det är viktigt att man röstar och har också inpräntat det i mina barn.

De har aldrig haft en chans att låta bli, vilket val det än har gällt.

Det skiljer bara 1 ½ år i ålder mellan Daniel och Helena så de fick båda rösta i riksdagsvalet för första gången 2010.

Vi åkte för att rösta tillsammans.

I vallokalen skulle jag förklara för dem hur det går till och visade valsedlarna innanför dörren.

Jag förklarade att man ofta tar en av varje med sig till valbåset. När de tänkte ta av Sverigedemokraterna satte jag handen för och sade att det inte gällde det partiet, för dem ska man inte rösta på.

Raskt var en valfunktionär framme och sade till mig på skarpen att man inte får agitera i vallokalen.

Men jag var ganska nöjd ändå.

Hur Daniel och Helena sen röstade har jag ingen aning om. De tyckte inte jag hade med det att göra.

Vilket är helt OK, det är demokrati.


Bilder till dagens blogg kommer senare, jag lyckas inte ladda upp till den här datorn.


Av Eva Wedberg - 21 maj 2014 21:30


.....svarade jag när vi fick inbjudan till middag för ett tag sedan.

Med det menade jag att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer.

Vi fyra i familjen alltså

Återigen hamnade jag i ett litet dilemma.

Visst alla förstår vilka jag menar när jag säger att vi kommer hela familjen.

Men jag blir litet kluven. Nån liten röst i mig sade att jag borde lägga till

”Fast inte Helena förstås, hon finns ju inte längre hos oss som du vet”

Nu gjorde jag inte det. Men samtidigt kändes det som att jag svek Helena på nåt sätt när jag uteslöt henne utan kommentarer.

Skulle jag ha skrivit att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer; alltså namnen istället för att jag skrivit hela familjen?

Men det blir ju också fånigt, för det är ju vi fyra som finns tillsammans här nu.

Även om vi alltid kommer att vara fem i familjen, på samma sätt som jag alltid kommer att vara mamma till tre barn.

 

Av Eva Wedberg - 18 maj 2014 19:40

En helg jag tillbringat mesta tiden hemma.

Tvättat, städat och fixat sånt som blivit eftersatt under den hektiska våren.

Maken har åkt på en veckas motorcykelsemester.

Mycket tid med mig själv och därmed också tid till reflektion. Om allt och inget och naturligtvis Helena.

För första gången på länge har jag ältat vad jag kunde gjort annorlunda.


Var det fel att åka bort från henne en vecka då hon var ett år?

När hon skolkade i 7:an skulle jag ha varit mer bestämd.

Varför stannade jag inte kvar och såg hela Baksmällan 2 hemma hos henne när vi hade filmkväll?

Jag skulle ha varit mer påstridig när hon sade att allt var bra.

Jag skulle inte ha skakat av mig orostankarna jag hade veckorna innan.

Jag borde sagt ifrån mer när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

Jag borde varit mer förstående när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

 

Ingenting ändras, oavsett om jag ältar eller inte.

Men tankarna kommer i alla fall. Det är så grundläggande att man ska skydda sitt barn. Jag lyckades inte med det. Så även om jag vet att jag gjorde så gott jag kunde och ville det bästa så kommer det nog alltid att finnas en röst i mig som säger att jag inte gjorde tillräckligt.


Jag har också funderat över hur det skulle vara om Helena funnits kvar. Hur hade hennes liv sett ut idag?

Jag kan ju inte veta hur hon hade mått.  Ingen vet ju hur vårt liv ser ut framöver och vi kan inte heller veta hur Helenas liv blivit. Men på något vis utgår jag ändå från att hon mått bra.

Hon skulle vara 23 nu. Mycket vuxnare än 21, mer säker i sig själv.

Hon var inne på att plugga till lärare, jag tror hon hade gjort det. Eller också pluggade hon vidare inom vården till undersköterska eller sjuksköterska.

Oavsett så hade hon nog ett extrajobb för att stärka ekonomin.

Kanske skulle hon ha ett seriöst förhållande. Kanske på väg att bli sambo. Hon längtade efter egna barn och jag tror inte hon väntat så länge att skaffa det.

Jag är mer tveksam om hon haft hundarna kvar. De betydde väldigt mycket för henne men jag tror att hon med tiden skulle inse att hundarna tog för mycket tid och hindrade henne att göra andra saker.

Antagligen hade åtminstone den ena bott hos oss. Men det beror också på hur hennes liv sett ut i övrigt. Om hon pluggat eller bott på landet, vilket hon också drömde om.


Allt är bara spekulationer. Kanske nån sorts önsketänkande. Oavsett vilket så hade jag så gärna velat ha den vuxna Helena här och få följa henne.

   

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se