Ni som följer min blogg har säkert förstått att Helena älskade djur.

Våra katter och hundar är bevis på det.

Alla hundarna och en av katterna var hennes från början.

Hon var också hästtjej.

Hon började rida när hon var 6 år och fortsatte med det i stort sett hela livet.

Hon red på ridskola under många år och hade skötarhästar i olika omgångar.

Skötarhäst, för den som inte vet är häst som någon annan äger men som man hyr och har som sin egen. Man kan vara ensam om det eller dela med någon.

Den sista skötarhästen hon hade var Dream, ett vackert sto.

Dream kom in i hennes liv 2010 och Helena hade henne som skötarhäst under ett och halvt år. Hon hade dock kontakt med henne tills hon lämnade oss.

Dream var envis och kunde reta Helena till vansinne när hon vägrade låta sig fångas in i hagen.

Men de hade fina ridturer och dagar tillsammans.

Igår somnade Dream in efter att ha varit dålig några dagar.

Det känns vemodigt att den kopplingen till Helena inte finns här längre.

Men jag hoppas Dream och Helena rider omkring nånstans på de eviga gröna ängarna.

Helena är alldeles för långt bort. Jag kan inte se henne, prata med henne, krama henne.

Hur jag än gör och hur mycket  jag än önskar det så kommer det inte att hända.

Men längtan finns där jag behöver få utlopp för den.

Vi människor är överlevare och problemlösare. Om det inte riktigt blir som vi vill så hittar vi alternativ och sätt att hantera det.

Jag tror att så gott som alla som förlorat någon har platser, dofter, sånger och så vidare som de förknippar med den de mist.

Jag tänkte dela med mig av en del av det som gör att hon känns litet närmare. Att jag genom att göra vissa saker eller finna symbolik i det jag ser lyckas skapa en tunn, tunn linje till henne.

Jag nämnde månen häromdagen.

Det var fullmåne den kvällen Helena lämnade oss och jag kollar efter fullmåne den 12:e varje månad, varje månvarv. Om jag ser den så ler jag och liksom nickar en hälsning och tänker att Helena finns där nånstans bakom månen och att hon ler tillbaka.

Jag kör ganska ofta vägen förbi hennes lägenhet. På vägen dit känner jag nästan en färväntan att jag är på väg. När jag åker förbi huset  kan jag se genom köksfönstret  att lampan fortfarande hänger i hennes kök, den vi köpte bara någon månad innan hon lämnade oss. Jag åker också förbi parkeringen där hon brukade ha sin bil, parkeringsplaten  som var så nära muren så det tog ett år innan jag vågade köra in där. Det känns sorgligt att passera men också varmt för det finns många fina minnen där.

Jag har flera gånger berättat om hur Helenas dobermann Ronja  påminner så mycket om henne. Rastlös, retfull, sällskapssjuk, älskar att bli klappad och omhuldad. Vill alltid vara medelpunkt  när hon inte är det så tappar hon intresset. Jag har alltid tyckt mycket om Ronja, kanske just för att hon är som Helena. Ibland kan jag ta Ronja på långpromenad i skogen just för att jag vill vara ensam med henne och att Helena då känns litet närmare.

Det finns symboler som jag kopplar till Helena som egentligen inte hör så mycket till den hon var.

Fjärilar prydde tidigt fotografier, de klistrades på kistan och finns inristade i stenen.   Jag har hört senare att fjärilar ofta ses som symbol för bortgångna. Det symboliserar att  kroppen, puppan inte finns längre utan har släppt ut den fria fjärilen.

Tidigare idag var jag ochTommy iväg med hundarna. När vi började gå på stigen flög där en ensam citronfjäril som liksom hälsade oss välkomna.

Regnbågen sträcker sig över hela himlen. Man ser aldrig var den börjar och slutar. Det är fantasieggande och hoppfullt att tänka att den når hur långt som helst. Ingen vet vad som finns i andra änden.

När jag ser regnbågen på himlen så ser jag en hälsning från Helena till mig, och ger en hälsning från mig till Helena.

Musik är ett bra uttryckmedel både för glädje och sorg.  

Jag har en spellista på Spotify som heter Helena.  Den lyssnar jag på när jag vill ha en Helenastund. Det som är bra med att lyssna på Spotify är att musiken finns med var du än är så länge du har tillgång till internet. Inte sällan lyssnar jag på den spellistan Helena när jag är på jobbet. Låtarna finns då både litet i bakgrunden och ibland i centrum. Men inget utesluter det andra.

Där finns både musik som hon tyckte om till exempel Galway girl, Takida, Stiftelsen. Men också sånger med text som uttrycker sorg och saknad, ex No one but you med Queen och Lalehs Some die young.  

Ibland tänker jag att det är som när man var tonåring och olyckligt kär och man lyssnade till otaliga hjärta-smärta sånger. Och  alla beskrev precis det man kände.

Nu är temat till viss del annat men musiken fyller samma funktion.

Det finns en låt som mer än annat kopplar mellan Helena och mig och det är  Passengers Let her go. Jag vet inte om Helena hörde den men den var oerhört populär förra våren och spelades hela tiden i radion. Så jag förknippar den mycket med förlusten av Helena och den första tiden där efter, övergången mellan när hon fanns här och när hon lämnat oss.

Det här inlägget börjar bli väldigt långt.

Jag ska nångång skriva om hela spotifylistan Helena och varför den ser ut som den gör.

Jag ska också berätta om saker vi placerat ut hemma som påminner om henne.

En fjäril på ett fotografi  

En dobermann  

Till sist Passenger 

Haft en trevlig kväll på Mosebacke. Sitter nu på bussen hem. I de sista minuterna på dagen skyndar jag mig att göra ett snabbt inlägg . Inte glömmer jag trots att det snurrar på runt omkring. Den natten Helena lämnade oss var det fullmåne. Jag brukar titta mot himlen dessa "jubileumsdagar" för att se om månen är med. Idag är den inte det men kanske finns Helena där nånstans

Jag tog en paus. 

Vilade litet.

Levde som att allting är OK.

Den senaste veckan har jag inte haft någon inspiration att skriva i bloggen.  Det finns flera teman  som liksom pockar på att bli skrivna om.

Men jag har inte haft nån lust. Jag har inte ens besökt bloggen. Jag har inte tittat på bilder av Helena. Jag har inte besökt graven.

Hon har naturligtvis funnits i mina tankar lika mycket som alltid. Men jag har känt behov av att undvika det som mest påtagligt påminner om vad jag förlorat.

Tidigare har jag pausat från bloggen men då har skälet varit att jag varit bortrest.

Men nu har jag alltså inte varit bortrest.Jag kände bara att hjärnan behövde vila litet och att jag behövde vara här och nu så mycket det går. Nästan uteslutande ägna mig åt dem som finns här.

Jag har gjort saker som jag känner är avkopplande för stunden. Under  långhelgen rensade jag ogräs, gödslade och planterade i rabatterna.  Jag har ingen fallenhet för trädgårdsodling men tycker det är väldigt avkopplande att just rensa ogräs och att klippa gräsmattan. Jag skulle aldrig skaffa en robotgräsklippare, jag tycker det är den totala avkopplingen att klippa gräs. Bara koppla bort tankarna och köra.

Vi har återigen budat på ett fritidshus. Återigen föll vi på målsnöret men jag tror det börjar närma sig. Snart ska det vara vår tur.

Jag har träffat vänner och varit på föresläsningar. Fikat i massor. Löst korsord

Med risk för att verka urtråkig så måste jag ändå berätta att jag efter många års uppehåll har börjat lösa korsord igen.

Vilket får mig att tänka på en episod för några år sedan. Jag skulle skriva en jobbansökan och till det bifoga ett personligt brev. 

Ni har alla säkert gjort det. Man börjar beskriva varför man skriver litet om sig själv "Jag är gift, har 3 barn och husdjur..... Sen är det bra att skriva varför arbetsgivaren ska välja just mig "Analytisk, strukturerad, stresstålig, lätt att samarbeta....."

Sen brukar man vanligtvis skriva något mer personligt. Vad man gör när man inte jobbar. Helst ska man ju ha jättemånga spännande intressen, arbeta med behövande, laga fantastisk mat, ha flygcertifikat osv.

Nu kan ju inte jag skryta med såna saker utan det blir mer, då som nu mer vardagligt; vara med familjen, resa, skogspromenader, läsa, teater, bio.

Vid tillfället jag tänker på kom just då Helena in och var nyfiken på vad jag skrev. Jag läste upp vilka fritidsintressen jag skrivit.  Helena tittade på mig 

"Men mamma, du låter som världens tråkigaste person".

Jag kunde inte hålla mig utan svarade "Vadå tråkig, jag har ju inte ens tagit med att jag gillar att handarbeta och att lösa korsord"

Den blicken jag fick då, en blandning av bestörtning och panik över tanken att jag skulle skriva nåt sånt och hur det skulle få mig att framstå.  "Om du skriver det är du inte min mamma"

Det finns så många minnen och  samtal med Helena som dyker upp i medvetandet . Det är ofta bagateller, som i exemplet ovan. Troligtvis är det inte roligt mer än för mig. 

Men poängen är att livet är fyllt av små episoder, bagateller som sen blir minnen att ta fram. De där extraordinära dagarna är få, det är vardagen som dominerar för de flesta av oss. Det är vardagen som skapar de flesta minnena. Minnena vi sen kan prata om och skratta med dem som var med.

Och att minnas med värme de som inte längre är med.

Jag tog en paus. 

Vilade litet.

Levde som att allting är OK.

Den senaste veckan har jag inte haft någon inspiration att skriva i bloggen.  Det finns flera teman  som liksom pockar på att bli skrivna om.

Men jag har inte haft nån lust. Jag har inte ens besökt bloggen. Jag har inte tittat på bilder av Helena. Jag har inte besökt graven.

Hon har naturligtvis funnits i mina tankar lika mycket som alltid. Men jag har känt behov av att undvika det som mest påtagligt påminner om vad jag förlorat.

Tidigare har jag pausat från bloggen men då har skälet varit att jag varit bortrest.

Men nu har jag alltså inte varit bortrest.Jag kände bara att hjärnan behövde vila litet och att jag behövde vara här och nu så mycket det går. Nästan uteslutande ägna mig åt dem som finns här.

Jag har gjort saker som jag känner är avkopplande för stunden. Under  långhelgen rensade jag ogräs, gödslade och planterade i rabatterna.  Jag har ingen fallenhet för trädgårdsodling men tycker det är väldigt avkopplande att just rensa ogräs och att klippa gräsmattan. Jag skulle aldrig skaffa en robotgräsklippare, jag tycker det är den totala avkopplingen att klippa gräs. Bara koppla bort tankarna och köra.

Vi har återigen budat på ett fritidshus. Återigen föll vi på målsnöret men jag tror det börjar närma sig. Snart ska det vara vår tur.

Jag har träffat vänner och varit på föresläsningar. Fikat i massor. Löst korsord

Med risk för att verka urtråkig så måste jag ändå berätta att jag efter många års uppehåll har börjat lösa korsord igen.

Vilket får mig att tänka på en episod för några år sedan. Jag skulle skriva en jobbansökan och till det bifoga ett personligt brev. 

Ni har alla säkert gjort det. Man börjar beskriva varför man skriver litet om sig själv "Jag är gift, har 3 barn och husdjur..... Sen är det bra att skriva varför arbetsgivaren ska välja just mig "Analytisk, strukturerad, stresstålig, lätt att samarbeta....."

Sen brukar man vanligtvis skriva något mer personligt. Vad man gör när man inte jobbar. Helst ska man ju ha jättemånga spännande intressen, arbeta med behövande, laga fantastisk mat, ha flygcertifikat osv.

Nu kan ju inte jag skryta med såna saker utan det blir mer, då som nu mer vardagligt; vara med familjen, resa, skogspromenader, läsa, teater, bio.

Vid tillfället jag tänker på kom just då Helena in och var nyfiken på vad jag skrev. Jag läste upp vilka fritidsintressen jag skrivit.  Helena tittade på mig 

"Men mamma, du låter som världens tråkigaste person".

Jag kunde inte hålla mig utan svarade "Vadå tråkig, jag har ju inte ens tagit med att jag gillar att handarbeta och att lösa korsord"

Den blicken jag fick då, en blandning av bestörtning och panik över tanken att jag skulle skriva nåt sånt och hur det skulle få mig att framstå.  "Om du skriver det är du inte min mamma"

Det finns så många minnen och  samtal med Helena som dyker upp i medvetandet . Det är ofta bagateller, som i exemplet ovan. Troligtvis är det inte roligt mer än för mig. 

Men poängen är att livet är fyllt av små episoder, bagateller som sen blir minnen att ta fram. De där extraordinära dagarna är få, det är vardagen som dominerar för de flesta av oss. Det är vardagen som skapar de flesta minnena. Minnena vi sen kan prata om och skratta med dem som var med.

Och att minnas med värme de som inte längre är med.

         Idag känner jag mig stark och glad och vill gärna skriva ett inlägg som förmedlar det.

Kaj Pollack har skrivit en bok och länge rest runt med en föreläsningserie som heter "Att välja glädjen".

Jag har både varit och lyssnat på honom och boken finns i min bokhylla.

Den innehåller en hel del som sagts många gånger förut; att man ska lyssna på sig själv och göra det man mår bra av.

Där finns också en hög med övningar man kan göra med sig själv för att man ska lära sig skapa ett bättre liv och förstå sina medmänniskor.

Som exempel

"All rädsla är en bön om hjälp"

"Ingen kan såra mig utan mitt medgivande"

"Det är min tankar om det som händer mig som bestämmer mina känslor"

och

"Mina möjligheter att känna frid, glädje och lycka är något jag kan påverka"

Allt det här kan väl av för vissa te sig som provocerande floskler, och det kan även jag känna ibland.

Allra mest tycker jag nog om boktiteln: Att välja glädje.

Jag är övertygad om att vi har möjlighet att påverka hur vi arbetar med vår sorg, hur hårt vi än drabbas.

Det är inte så att vi kan välja att vara glada när vi slits itu av sorg och saknad.  En sorg efter någon som vi egentligen inte skulle kunna leva utan.

Det vi däremot kan påverka är att inte känna dåligt samvete över att vi skrattar och är glada.

Vi behöver inte ha dåligt samvete mot dem vi mist, de vill inte att vi ska vara ledsna. Att vi skrattar ger oss kraft att orka med de dagar när vi gråter.

Jag har aldrig känt att det har varit fel av visa glädje, om jag känt det. Och konstigt nog har det parallellt med sorgen också funnits mycket att skratta åt. Ibland har jag tänkt litet trotsigt att Helena får tåla det, när hon nu kände att hon måste lämna oss. Men mest har jag känt att hon nog ler med oss, var hon nu än är

Inte minst har jag skrattat vid minnen av henne; saker hon gjorde, uttryck hon hade, tanken på hur hon skulle reagerat i vissa situationer om hon varit med.

Jag har heller aldrig bekymrat mig över vad andra ska tycka om hur jag beter mig i min sorg.

Mitt bekymmer är att jag miste Helena, inte hur andra bedömer mig.

Det dröjde i och för sig innan det där djupa skrattet kom tillbaka. Det var mest leenden och korta "frustningar".

Samma kväll som Helena lämnade oss var det någon som läste högt från  SPES hemsida. där stod bland annat att en dag skulle vi skratta igen, ett skratt som börjar från tårna och sprider sig i hela kroppen. Jag minns att när jag hörde det den kvällen så tänkte jag att det gäller andra, men jag kommer aldrig att känna sån glädje igen.

Men närmare 8 månader senare, i början av september hände det. Det var en fånig bagatell, nån sade något som blev så roligt i sammanhanget. Och jag skrattade, och skrattade. Tårarna rann, jag tappade nästan andan och det kändes som jag aldrig ville sluta. Jag ville bara stanna i det där skrattandet för det var så befriande att det var tillbaka.

Jag tänker ganska ofta på den där dagen i september. Jag har skrattat många gånger efter det men just den gången knäckte jag liksom koden till glädjen igen.

Jag visste säkert att den riktiga glädjen fanns nånstans, trots att sorgen fortfarande var och är stark, och det var så befriande. 

Igår när jag kom till Helenas grav upptäckte jag att någon ställt dit en jättebukett med vita rosor och förgätmigej samt en liten plastfigur föreställande en bröllopstårta.

Det fanns ingen hälsning eller något namn men jag tror mig ändå veta ganska säkert vem som  ställt dit det och varför.

En nära vän till Helena gifte sig i helgen och jag råkar veta att den  brudbuketten innehöll just vita rosor och förgätmigej.

Jag blev så rörd av den fina gesten mot Helena. Att hon fanns med i tankarna hos vännen även på den lyckligaste av dagar.

Tårarna rann när jag stod där och betraktade buketten. Till viss del var det av sorg över att Helena aldrig kommer att stå brud och ha en brudbukett.

Men mest rann tårarna för just för att Helena fick vara med och ta del av glädjen även om hon inte fysiskt fanns där.

Helena har, trots det relativt korta liv hon fick, gjort avtryck på många i sin omgivning. På sitt sätt finns hon fortfarande med i mångas vardag fast hon inte är här

Vi som kände henne och kom i kontakt med henne har alla vår egen bild av Helena och sin egen sorg.

När vi förlorade Helena fick vi många råd om hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle göra för  att  oss igenom sorgen.

En del råd var bättre än andra.

Två som verkligen hjälpt och som jag försökt ta till mig är

1. Sorgen går aldrig över.   

Det kan tyckas hopplöst, särskilt i början av sorgearbetet, att tänka att detta går aldrig över. Men med den vetskapen kommer man igång med att orientera sig i det nya livet mycket fortare. Man behöver inte vänta in att sorgen ska gå över, eftersom den aldrig gör det. Och på ett paradoxalt sätt känns det lättare när man inser det för det blir liksom tillåtet även för annat.

1. Ni har inte ensamrätt på sorgen.

Alltså, vi som föräldrar eller närmaste familj har inte facit på hur sorgen ska se ut. Vi ska också vara medvetna om att andra som kände Helena, kanske skriver på Facebook eller besöker hennes grav, inte gör det för vår skull. De gör det utifrån sin relation till Helena. Den vän, kusin, kollega, barndomsvän de saknar.

Jag försöker tänka på det  när någon gör något för Helena. Jag uppskattar det och blir glad. Men det är  för Helenas skull jag är glad.

Jag har fått så mycket omtanke och hjälp det senaste 1½ året och det är jag tacksam för, för min egen skull.

Men sorgen efter Helena är unik för alla som kände henne och jag har inget facit på hur den ska se ut.

Även om det värmer mitt mammahjärta när jag märker att hon är älskad och saknad för den hon var.

Och jag är oerhört tacksam Helenas skull över den fina buketten.

Den här låten har jag haft med förut i min blogg men jag tycker den passar bra till det här inlägget.